Brott och straff
Ett flertal uppmärksammade inbrott har drabbat Åland och alla upprörs, förstås. Det kan dock vara värt att skärskåda en del av reaktionerna.
Den som drabbas av ett inbrott tar det ofta personligt. Fastän det ”bara” är egendom som skadats eller försvunnit upplever brottsoffret inte sällan känslan av en nästan kroppslig kränkning.
Någon har med våld tagit sig in. Någon har med ont i sinnet gått igenom ens ömtåliga skrymslen och brutalt skändat det privata. Inte för inte liknas inbrott ibland vid en av våldtäkt av hemmet.
Sviterna av brottet är också svåra. Man förlorar sin känsla av trygghet, får kanske svårt med tilliten. Man sätter två extra lås på dörren och tittar med misstänksamhet på medmänniskorna.
Denna traumatisering drabbar ibland hela samhällen. Den kan anas nu, i kommentarsfälten på de åländska tidningarna. Människor oroas eller blir förbannade. Det är förståeligt.
Men reaktionerna utgör också en provkarta på de missförstånd, felslut och vanföreställningar som ofta förekommer i diskussioner om brott och straff. Låt oss syna de tre vanligaste.
Först har vi ”Bunta ihop dem och slå ihjäl dem”-lobbyn. Den ger uttryck för det som jurister kallar ”vedergällningstanken”: viljan att hämnas. De flesta av oss skyggar tillbaka för den, eftersom den är så föga civiliserad.
Men den bygger dessutom på ett felslut. Den vanligaste typen av förövare av vålds- och egendomsbrott är inte beräknande, onda människor med full kontroll över sig själva och sina handlingar – alltså individer det möjligen skulle kännas meningsfullt att ”ge igen” mot.
Kriminologer kan berätta att det snarare rör sig om mentalt trasiga, substansberoende människor med usel impulskontroll och kort planeringshorisont.
Vill man få dem att avhålla sig från brott behövs förebyggande samhällsomsorg från tidig ålder samt vård, inte stryk. Det är inte bara det snällare alternativet, utan även den mest effektiva brottsbekämpningen.
Sedan har vi ”Det är invandringens fel”-skaran. Den hyser en fördomsfull vanföreställning om andra kulturers större brottsbenägenhet. Det kan dock rätt och slätt konstateras: den har fel.
Det är nämligen så enkelt att de flesta busar kommer från samhällets undersida där de fattigaste och mest socialt utsatta bor. På grund av språksvårigheter och integrationssvårigheter är invandrare överrepresenterade på denna plats vilket går igen i brottsstatistiken, men förstå nu detta, en gång för alla: brotten skulle begås likafullt, även om det inte funnes en enda invandrare i landet.
Simpelt uttryckt: fattiga och utsatta begår brott, oberoende av etnicitet och hudfärg. Om man istället för att ge sig på invandringen bekämpar fattigdomen och utsattheten, ja då bekämpar man brottsligheten. Även om detta är kriminologerna ense.
Kriminologer är också entydiga när det gäller den tredje gruppen av tyckare, den som ropar på ”Strängare straff”. Den missförstår nämligen effekten av en fängelsevistelse.
Förvisso är fängelseinstitutet normerande genom sitt stigma, vilket möjligen påverkar medborgarnas värderingar positivt. Att sitta i fängelse är skamligt, vilket kan göra en brottskarriär mindre lockande.
Men det finns ett deprimerande och helt entydigt samband mellan längden på ett fängelsestraff och den straffades benägenhet att återfalla i brott. Ju längre straff, desto högre återfallsfrekvens. Detta är en kriminologisk grundlag.
Än värre: forskningen visar också att ju längre busarna sitter inne, desto grövre brott begår de när de kommer ut. Terapeutisk behandling och rimliga strafftider visar i dessa sammhang de bästa resultaten.
Återigen visar det sig alltså vara så, att den mänskligare behandlingen också leder till det bästa resultatet.
Det är svåra saker detta. Något går alltid sönder när ett brott begås. Det är lätt att ge efter för de låga och enkla impulserna när man kränkts och känner sig otrygg.
Vi måste hjälpas åt med att påminna varandra om att det dock är den mänskliga linjen som leder längst.
