Det våras för Pommern
Sjöfartsstaden Mariehamn har delegerat, och det har de gjort rätt i.
Det är bara att gratulera Mariehamns stad till ett förståndigt beslut. Sjöfartsmuseet har numera hand om den museala delen av Pommern, medan staden sköter om skötseln och större investeringar som rör fartyget.
Inte mycket har hänt på Pommern de senaste decennierna. Samma montrar har visats med foton över livet ombord, samma avdelningar har varit stängda. För besökarna har det inte funnits någon anledning att återvända.
Pommern är Mariehamns synligaste sevärdhet. Dessutom ligger hon bredvid hamnen, då turisterna anländer kan de inte missa Pommern.
Bredvid Pommern finns Sjöfartsmuseet, som efter nyöppningen för några år sedan visat framfötterna. Basutställningen är omfattande och tydlig, här finns något för barn och något för de insatta. Sjöfartsmuseet är ett modernt museum.
Dessutom måste man ju säga att det var tur (eller var det skicklighet?) att Sjöfartsmuseet hann öppna innan Ålands museum stängde. Just nu dominerar Sjöfartsmuseet när det kommer till museum i Mariehamn.
Med tanke på Pommerns läge, och att Sjöfartsmuseet förvaltat sjöfartsarvet med den äran, var det inte mer än rätt att Sjöfartsmuseet tog över Pommern.
Idéerna för framtiden är många: fler utrymmen ska öppnas för besökarna, skeppsråttan Ruby, som redan är maskot för Sjöfartsmuseet, ska göra också Pommern mer barntillvänt och framför allt ska tillgängligheten öka.
En ranglig metalltrappa leder för närvarande upp till Pommern. Man ska höra till de unga, starka och friska för att ta sig upp för den. Rullstolsbrukare ska inte ens tänka tanken, men också personer med lindrigare funktionshinder upplever förmodligen trappan oöverstiglig.
Museichef Hanna Hagmark-Cooper betonar i en artikel i Nya Åland att just tillgänglighet är honnörsord när Sjöfartsmuseet tar över. Pommern ska, på riktigt och äntligen, bli en turistattraktion värd namnet i en stad som kallar sig sjöfartsstad.
Men.
En förutsättning för Pommerns framtida förutsättningar är att staden får ur tummen och faktiskt ser till att torrdockan blir av.
Torrdockan beräknas kosta fyra miljoner euro. Den ska finansieras av staden men också med Paf-medel. Och det är i det här läget man med fog kan bli orolig. Finns det tillräckligt med politisk vilja för att faktiskt, i ekonomiskt trängda tider, prioritera Pommern?
Pommern ligger för närvarande still i vattnet. Det har hon gjort i över sextio år. Ett fartyg kan inte flyta i all tid. Förr eller senare blir slitaget för stort. En torrdocka innebär att Pommern kan bevaras. Dels tack vare att hon undviker vattnet med allt vad det innebär (betänk att Pommern ligger i Västra hamnen, granne med kryssningsfärjornas angörningshamn), dels för att säkerheten blir större. Isar gör till exempel inget skrov gott.
På Åland finns ingen torrdocka, vilket innebär att underhållet försvåras. För närvarande bogseras Pommern iväg för underhåll, en ganska krånglig procedur som görs sällan. Med en stationär torrdocka på Åland blir underhållskötseln enklare och, får man förmoda på sikt, billigare.
Pommern ska vara Mariehamns bästa sevärdhet. En fyrmastad stålbark är i alla hänseenden en mäktig syn, kopplingen mellan stadens historia och nutid är uppenbar, berättelserna är många och äventyret är konkret.
Pommern ska, om uttrycket, tillåts, bli Mariehamns flaggskepp.
