Det här blir det bästa riksdagsvalet på länge
Man får backa 20 år för att hitta ett lika brett utbud av kandidater i ett åländskt riksdagsval. Det bådar gott inför kommande månad.
Att så många vill kandidera i det åländska riksdagsvalet är sannerligen inte en självklarhet. För det finns en uppenbar favorit: Ålands riksdagsledamot de två senaste perioderna, Mats Löfström. Han vann senaste riksdagsval med 11 051 röster, av totalt 13 076 godkända. Löfströms lista, där Johan Ehn också ingick, fick smått makalösa 89 procent av rösterna. Det var säkert trevligt för de inblandade, men det är inte ett demokratiskt sundhetstecken. Sådana siffror brukar vara reserverade för diktatorer i riggade val – i riktiga demokratiska val sker det nästan aldrig.
De senaste åren har dessutom knappast försvagat Löfströms position. En turbulent mandatperiod har betytt stor synlighet, och av allt att döma är de flesta nöjda med jobbet han gör i Helsingfors. Det är otacksamt att utmana någon med så goda förutsättningar.
Men ändå är det inte betydelselöst. Det finns flera anledningar att göra riksdagsvalet till en riktig valrörelse med seriösa utmanare. Fyra listor, med sammanlagt 15 olika kandidater, ger en bredd som de åländska väljarna inte är vana vid. Man måste backa till 2003 för att hitta lika många valmöjligheter i riksdagsvalet. Genom åren har olika konstellationer presenterats. Det är alltså inte så att några partier alltid har kandiderat tillsammans, vilket den partimedvetne läsaren listar ut alldeles strax, men oftast har det bara funnits två tydliga alternativ.
2003 ställdes faktiskt fyra listor upp i valet: Centern, Socialdemokraterna, Frisinnad Samverkan/Obunden samling och Liberalerna.
2007 två listor: Borgerlig Allians med Elisabeth Nauclér, Roger Eriksson och Magnus Lundberg och den socialdemokratiska listan med Barbro Sundback, Camilla Gunell, Kaj Grundström och Martin Nilsson.
2011 två listor: Åländsk samling med Axel Jonsson, Christian Beijar, Henry Lindström och Elisabeth Nauclér. Den andra listan var Alliansen för Åland med Lennart Isaksson, Johan Ehn, Eva Ekström-Andersen och Tony Asumaa.
2015 två listor: Åländsk samling med Cecilia Jansson, Sara Kemetter, Mats Löfström och Elisabeth Nauclér – samt Liberalernas lista med Mats Perämaa, Julia Birney och Kent Eriksson.
2019 var det faktiskt tre alternativ, men bara fem kandidater. Då ställde För Åland – Mats Löfström och Johan Ehn – upp mot den socialdemokratiska kandidaten Jessy Eckerman och Alternativ för Åland med Stephan Toivonen och Birgitta Johansson.
Mats Löfströms valseger 2019 var förkrossande. Man måste till 1950-talet (då enbart två kandidater ställde upp) för att hitta en mer överlägsen valseger. Det var säkerligen tack vare Mats Löfströms offentliga profil och seriösa valkampanj, men frågan är också om konkurrensen, eller snarare brist på konkurrens, bidrog till utklassningen.
En sådan segermarginal blir det inte den här gången. De flesta partier har en egen kandidat som kommer att dra röster. Med tanke på hur många partier som sist och slutligen ställde upp kan man fråga sig om Centern inte ångrar beslutet att inte ställa upp en egen kandidat. Istället gav partiet sitt stöd till Mats Löfström, som ju inte representerar ett specifikt åländskt parti.
Även om det i nuläget känns otroligt att någon annan än Löfström skulle ta hem valet så tar förhoppningsvis de 14 övriga kandidaterna chansen att redogöra för hur de skulle bedriva riksdagsarbetet, vilka frågor som bör prioriteras och hur relationerna mellan Åland och riket ska byggas.
Det bästa skulle vara att alla partier ställer upp egna listor i nästa riksdagsval. Men nu går det i alla fall att glädjas över att konkurrensen är bättre än på mycket länge. Det är ett sundhetstecken i den åländska politiken.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
