Det finns lärdomar att hämta från 2014
30 hälsovårdare och barnmorskor har skrivit på ett upprop för att få en grundlön som motsvarar deras specialistkompetens och ansvar.Det är ett rimligt krav, men det offentliga Ålands lönelabyrint är inget lättmanövrerat hinder. Nu finns all anledning att minnas några väl valda ord från 2014.
– Jag tror inte att det hade funnits en så stor strejkvilja om det skulle ha varit lättare att bli sedd och hörd tidigare.
Det sade Sara Karlman, tidigare verksamhetsledare för vårdfacket Tehy, efter att den stora vårdstrejken 2014 just hade avslutats. Då mobiliserade facket över 400 vårdarbetare i sin drygt två veckor långa strejk för jämställda löner.
Nu bör landskapet återigen lyssna till Sara Karlmans ord, för tongångarna börjar låta bekanta.
I förra veckan skickade 30 barnmorskor och hälsovårdare ett upprop till ÅHS ledning och till de åländska tidningarna. Kravet var att den grundlön som grupperna har är för låg i förhållande till deras kompetens, ansvarsområde och utbildning. Grundlönen i dag motsvarar en nyutexaminerad sjukskötare, vilket skapar en märklig snedvridning. Egentligen hade den här ledaren kunnat sammanfattas i en mening: kräver arbetsgivaren specialistkompetens så måste den också betala för det.
Men vi ska ändå fördjupa oss lite mer i frågan. För det finns i dag inget som hindrar en höjning av dessa gruppers grundlön.
Det finns inte heller något som tvingar arbetsgivaren att höja den. Orsaken är hur kollektivavtalet är utformat. Enligt kollektivavtalet kan man vara berättigad till en höjning av grundlönen om man har väsentligt mer krävande arbetsuppgifter än andra med samma löneklass. Det kan då röra sig om större ansvar, klart lämpligare utbildning, mer fördjupande kunskaper för uppgifterna, större erfarenhet eller besvärligare arbetsförhållanden. Personal som uppfyller villkoren får enligt kollektivavtalet ”sålunda, om möjligt, en högre grundlön”. Vad som är möjligt eller inte möjligt är ju i allra högsta grad en tolkningsfråga.
Det ska också sägas att systemet som barnmorskor och hälsovårdare nu vill ha en förändring i är krångligt. Den arbetsvärdering som vanns i strejken 2014 var en bra start, men inget slutmål. Arbetsvärderingen målades sist och slutligen med breda penseldrag vilket inte gav ett särskilt precist dokument. Trots upprepade uppmaningar att fortsätta arbetet för att på en mer detaljerad nivå kunna korrigera löneskillnader har 2.0-versionen inte ens påbörjats.
Utmaningen med detta komplexa system är att om man höjer vissa gruppers grundlön så riskerar man att skapa nya snedvridningar vilket då borde resultera i lönejusteringar i många steg.
Men det är förstås på sin höjd en del av förklaringen, inte en godtagbar ursäkt. Det är inte heller något som barnmorskorna och hälsovårdarna ska behöva beakta i sina krav.
Vad som också bör oroa arbetsgivaren är svaren som en av initiativtagarna till uppropet ger i Nya Åland. Ursula Sjöwall, hälsovårdare vid ÅHS barnrådgivning, säger att hon känner till kollegor som har sökt sig till andra arbetsuppgifter eller har slutat helt. Det leder till färre som jobbar och – förstås – en större belastning på de som stannar kvar. Enligt Sjöwall har man också meddelat ÅHS personalchef att det snart kan uppstå ett behov av att använda sig av bemanningsföretag på grund av personalbristen.
Den ofördelaktiga lönesituationen riskerar också att minska viljan för nästa generation att specialisera sig, vilket förstås skulle försämra läget ytterligare.
Hälsovårdare och barnmorskor gör, bland annat, ett viktigt förebyggande arbete. Det är därför svårt att säga vilka konsekvenserna av en akut personalbrist inom dessa områden skulle bli. En av hörnstenarna i det preventiva arbetet är kontinuitet och att skapa tillit, blir personalomsättningen för stor så försvinner det.
Det finns ytterligare en orsak till varför Sara Karlmans ord är så aktuella än i dag: de grupper som nu kräver högre lön gjorde det också för ett år sedan, utan att ha fått något gehör. Och väntar man på en korrigering av en upplevd oförrätt är ett år en lång tid att vänta. Får man dessutom knapphändig respons är det ytterligare en källa till frustration. Att bli ”sedd och hörd” kan enligt Karlman avvärja till och med strejkhot, det är en lärdom som landskapet bör ta till sig.
Ingen har missat att det är tuffa tider, ingen har heller missat de sparkrav som nu läggs på ÅHS. Men har Åland faktiskt råd att undervärdera barnmorskor och hälsovårdare?
Vågar vi ens ta reda på svaret?
