Det är ingen dygd att vara girig och självgod
Den är så tunn, så tunn, den där linjen mellan självsäkerhet och självgodhet.
Ena stunden är man en trygg, stolt och hemkär människa som trivs med sitt liv och sin plats på jorden, och nästa sekund är man nedlåtande och chauvinistisk och kanske till och med rasistisk för att man tycker bättre om sina grannar än om någon på andra sidan jorden som man inte känner.
Var går den där gränsen? När blir en glad lokalpatriot en murrig nationalist? Vilka är berättigade frågor om migrationen och dess effekter om arbetsmarknadspolitik, kulturkrockar, krav och integration, och vilka är rasistiska påhopp, allmänt misstänkliggörande av allt som känns obekant och ren och skär okunnighet?
Svar finnes ej.
Självklart är det en diskussion som måste tas, men det är svårt. Ämnet är laddat och fallgroparna många. Från den invandrarkritiska sidan hävdas ofta att media och politiker inte tillåter eller vågar ta diskussion och att man därför slår ner på varje kritisk röst som höjs.
Så kan det förstås vara – eller så är det helt enkelt så att man vill gå i svaromål, och att de svaren upplevs som aggressiva därför att det finns olika åsikter och tolkningar och konflikt är jobbigt.
Den där känslan man kan få ibland, av att man aldrig ens får säga att vi har det bra här utan att det upplevs som kritik av någon annan, den är på sitt sätt helt befogad. Vi har det så överjordiskt bra här på Åland, här i Finland, här i Norden, att vi globalt sett står i skuld till resten av mänskligheten.
Vi ska ha dåligt samvete för att vi har det så bra och så många har det så dåligt. Vi ska känna att vi som är privilegierade och lever i ett starkt och välmående samhälle har ett ansvar att hjälpa, att öppna vårt samhälle för världens nödlidande.
Annars är man, som Astrid Lindgren uttryckte det, bara en liten skit.
Ett annat sätt att säga det finns i det just nu särskilt aktuella Emmaus-manifestet för den internationella Emmaus-rörelsen. Där står det i punkt 1.
Vår lag är den som hela mänskligheten är beroende av för att uppnå ett meningsfullt liv, en verklig fred och glädje för varje individ och varje´samhälle: Se först till dem som har det sämre än du själv. Hjälp först de mest nödställda.
Det är en universell regel. Den går att återfinna i varje religion i världen, i varje trossystem och ideologi, varje humanistiskt credo. Den är inte svår att förstå.
Hur man än politiskt väljer att tolka denna allmänmänskliga etiska regel så kommer man inte ifrån den, och det är kanske bra att påminnas nu och då om att egennytta, girighet och självgodhet faktiskt inte är dygder, utan laster.
