Den digitala centrifugen slungar runt det mesta
För en enskild konsument av media syns det kanske inte så mycket. Man läser nu det man läser, lyssnar på det man lyssnar, tittar på det man tittar. Man tänker inte så mycket på var man gör det.
Är man i mediabranschen i dag sitter man mitt i en centrifug, inställd på högsta fart.
Det som var givet – pappret, läsarna, deadline, är obsolet. Överallt, i Finland, i Sverige, i Europa, i världen, minskar antalet papperstidningsläsare som betalar för sin tidning i rasande takt. Därmed försvinner ett av de två ben mediehusen hade att stå på, prenumerationsintäkterna.
Det andra benet, annonsintäkterna, naggas i kanten av minskade upplagor, nya reklamkanaler och sociala medier som marknadsföringskanal.
De stora och starka, ta till exempel Aftonbladet, har redan tagit steget över till den digitala världen och har största delen av sina intäkter online.
I vårt samhälle är förändringen långsammare, både i mediehusen, hos läsare och annonsörer och förstås bland journalister och säljare, men den kommer, just nu snabbare än vi någonsin trott.
Låt oss titta på några exempel:
I riket pågår samarbetsförhandlingar inom KSF Media, som ger ut Hbl, Borgåbladet, Loviisan Sanomat, Västra Nyland, Östra Nyland och Hangötidningen, där man ska göra sig av med tiotals anställda och flytta fokus till de digitala produkterna och den digitala marknadsföringen.
I tisdags kom nyheten att Helsingborgs Dagblad och Sydsvenska Dagbladet slås ihop som bolag, att Helsingborgs-tidningen byter politisk färg och att man i samma veva säger upp 70-talet journalister. Förklaringen är bristande lönsamhet och övergången till digitala medier.
Överallt sitter säljavdelningar och redaktioner och funderar på ekvationen: vem ska betala för journalistiken, vem ska träffa rätt i digitaliseringen, när ska vi ha råd och våga ta steget från papper till digitalt. Eller ska vi kanske fortsätta balansera på den slaka lina det utgör att fortsätta med lite av allt.
Nu är inte detta en fråga som bara berör journalister och annat tidningsfolk. Den handlar om massmedias betydelse för samhälle och offentlig debatt, för oss alla som medborgare. Den handlar om företagare och företag som precis som mediaföretagen inte längre konkurrerar med butiken på gatan mitt emot, utan med gigantiska nätbutiker vars lagerhållning och utbud långt överskrider det som en liten lokal affärsidkare kan tillhandahålla.
Vad är unikt med den fysiska butiken? Vad ska den erbjuda? Hur ska den marknadsföra sig om också kunderna migrerar till mobiltelefoner och läsplattor. Var når man dem bäst med sina reklamslantar?
Var finns över huvud taget fördelen med det lokala? Vem är intresserad av det, vare sig det rör sig om tidningar eller tomater. Kan digitaliseringen öppna för ett ökat intresse för det fysiska Åland?
Vi på Nya Åland har ingen aning om var detta ska sluta. När vi sätter oss tillrätta i centrifugen inför höstens arbete, är det åtminstone en sak som är säker.
Nu ska det bli åka av.
