DELA

Dags för diskussionen om centrum och periferi

Igår samlades landskapsregeringen igen, efter en månad av semestrar och jourhavande ministrar och semestertysta korridorer.
När man samlat sig igen och utbytt semesterminnen och skakat av sig de sista resterna av semesterlättja så finns det en del att göra. En hel del faktiskt.
I den omställningsbudget landskapsregeringen presenterade på våren fanns en hel del kommande inbesparingar som nu ska förverkligas. Ingen av dem är lätt att genomföra, och att det kommer bakslag är självklart.
Det har hänt mer än en gång att ett till synes enkelt sparbeslut har resulterat i betydligt sämre verksamhet till en mycket ringa sparad peng. Ta till exempel den förra regeringens beslut att lägga ner Läromedelscentralen. Det visade sig, när det var för sent, vara ett både dumt och dåligt beslut, som påverkat kvaliteten på undervisningen negativt.

Sittande landskapsregering kan mycket väl få backa på beslutet att lägga ner avbytarservicen. Så många gånger man försökt göra det, och ändå fått konstatera att det är en verksamhet som inte kostar (relativt sett) mycket pengar, men som kan få dyra negativa konsekvenser i form av nedlagda mjölkgårdar. Det är en utveckling som går tvärs emot förhoppningarna hos vår ko-frälsta näringsminister Fredrik Karlström (Ob) som i stället vill ha flera kossor, mera ost och mera smör.

Just nu är den största utmaningen hur man ska lösa skärgårdstrafikens framtid.
Det finns ett ambitiöst kortruttsförslag. Det finns en sparplan som väckt ramaskri på sina håll (framför allt Kumlinge), och en avvaktande tystnad i övriga skärgårdskommuner.
Under ytan finns en diskussion som ingen egentligen vågat ta ännu: hur mycket ska man satsa på skärgårdens minskande befolkning, när det i växande grad sker på bekostnad av satsningar på fasta Åland.

En fullt utbyggd kortruttstrafik kostar väldigt mycket pengar, även om det vore en inbesparing i jämförelse med att fortsätta köra på nuvarande sätt med samma turtäthet.
Är Ålands landskapsregering och majoriteten införstådda med detta, att vi fortsätter satsa så mycket skattemedel på att upprätthålla en väldigt bra infrastruktur för vad som i allt väsentligt är avfolkningsbygder?

Detta är nu inte, om någon tror det, ett inlägg för sämre trafik i skärgården. Det är en öppen fråga, en som ligger och ömmar och blöder under ytan, och som egentligen berör Ålands hela identitet och utveckling.
Om landskapsregeringen, även om man gör det med fullt legitima skäl, stänger ner eller försämrar livsförutsättningarna i skärgården, då får man svårt att hitta argumenten för att periferin Åland ska ges privilegier och förmåner. Varför skulle det vara viktigare att det finns liv på fasta Åland än att det finns det i Kumlinge?
Regional rättvisa betyder i den bemärkelsen att man gemensamt är beredd att betala för att folk ska kunna bo i periferin, vare det i en skärgårdskommun, i Hammarland eller till och med i metropolen Mariehamn.

Om den åländska skärgården dör ut som livsmiljö, vad förlorar vi då? Är vi, är alla som gnäller på kostnaderna, beredda på tystnad och tomhet mellan Åboland och fasta Åland?
Vi lyfter på locket nu, och funderar på de här sakerna.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax