Bit ifrån om kryssningarna
Social- och hälsovårdsministeriets kovändning i frågan om åländska kryssningsresenärer illustrerar graden av godtycke och bristen på lyhördhet från de fastländska myndigheterna.
I måndags damp plötsligt nya direktiv från social- och hälsovårdsministeriet ner på förvaltningschef John Erikssons skrivbord. Det gällde de ålänningar som ”turar”, alltså tar färjan fram och tillbaks till den svenska kusten utan att kliva av – kanske för att handla taxfree eller bara äta gott och roa sig lite.
Tidigare hade regeln varit att så länge man inte gått i land och passerat tullfiltret hade man tekniskt sett inte besökt vårt grannland i väster, varför en tvåveckors karantän var obehövlig. Logiken i den bedömningen är obestridlig: har man inte ens beträtt den svenska jorden torde smittan utanför färjans ventiler hållas borta.
Samtidigt var frågan inte självklar. På samma färja kan ju också finnas resenärer från Sverige som likaledes turar. I värsta fall kunde de bägge gruppernas umgänge bli så intimt att smittan fördes vidare till Åland, utan att någon karantänfilter applicerats. Rederierna och resenärerna var därför länge inte säkra på vad som gällde.
Men torsdagen den 2 juli kom ett entydigt svar från ministeriet till landskapsregeringen: åländska kryssningsresenärer slapp karantänen.
Sedan dess har inget hänt, annat än att smittotalen i Sverige har sjunkit ytterligare. Så kom då det nya beskedet i måndags: även den som turar måste hålla sig hemma i två veckor. I ett slag omöjliggjordes åländska kryssningar. Utan några förklaringar eller ett till det sämre förändrat smittskyddsläge.
” Vi blev ju förvånade över att man har ändrat sig, och vi ställde direkt en motfråga för att försäkra oss om vilka direktiv som gäller”, sade John Eriksson till Nyan i tisdags. Förvåningen delades av landskapsläkaren Knut Lönnroth i samma intervju: ”Hade vi fått det här svaret i början av juli så hade det känts rimligt. Men nu känns det som en åtgärd som går åt motsatt håll än man kunde förvänta sig, då situationen blivit så mycket bättre i Sverige.”
De högsta företrädarna för dessa frågor i den åländska förvaltningen står alltså helt frågande – och har inte fått några svar från det nyckfulla ministeriet. Det är oacceptabelt. Det är heller inte ett dugg förvånande.
Som konstaterades på denna sida redan den 25 maj visade sig i kristider den åländska självstyrelsen vara ett finskt rundningsmärke. Vår särställning slukades i undantagslagens svarta tratt: landskapsregeringens framställan den 24 april om att restaurangerna skulle få ha igång sina uteserveringar, att begränsad arbetspendling västerut skulle tillåtas samt att svensk sjukvårdspersonal undantogs från karantänkraven negligerades totalt av regeringen Marin.
Det var upprörande redan i våras. Självstyrelselagen anger ju att förvaltningen av beslut fattade i enlighet med smittskyddslagen är en åländsk behörighet. Men icke sa nicke: den enda gången Åland uttryckligen omnämndes i den nya tillfälliga smittskyddslagen var när den behörigheten togs ifrån oss.
Det ska inte glömmas.
För nu ser vi resultatet. I en fråga av stor åländsk betydelse – hur kryssningsresenärerna ska hanteras – tvärvänder man utan förklaring eller särskild hänsyn till Ålands situation. En situation som kan sammanfattas som ”Minst smitta men mest skada” och åtminstone förtjänar utförliga förklaringar.
Här krävs en offentlig åländsk reaktion. Ålands riksdagsman Mats Löfström har redan skarpt kritiserat kovändningen, uttryckt förhoppningen att det nya beskedet bara är ett misstag och rent av ifrågasatt dess giltighet. Det är välkommet.
Det vore ännu mer välkommet om landskapsregeringen kunde ta bladet från munnen. Det officiella Ålands försök till dialog har hittills inskränkt sig till en inställsam insändare i Hufvudstadsbladet (den 1/8), där Ålands tre talmän försäkrar att landskapet betalar sin skatt och minsann förtjänar förståelse.
Det är nog gott och väl att darra på underläppen i tidningen. Men behandlas man med ett godtycke av den här magnituden är det nog bättre att bita ifrån.
