”Man mår dåligt själv när man inte kan göra det jobb man vill göra och lämnar arbetet med dåligt samvete”.Det säger en anonym närvårdare i Mariehamns stads hemservice, i en intervju gjord av kollegan Fredrika Fellman i Nya Åland den 28 oktober. Vad händer när själva välfärden reducerar människor till kostnadsposter?
Citatet från närvårdaren låter som en refräng för vår tid och vår del av världen. Just detta lokala exempel var kanske mest uppseendeväckande för vad de intervjuade närvårdarnas närmaste chefer sa:
”Vi är ju här för att sköta om våra klienter, inte för att ha en massa dötid”, och ”de behöver nog sopa sin egen matta lite också”.
Cheferna trodde inte heller på att de intervjuade närvårdarna ibland tvingades hoppa över måltider.
”Vi har upplevt att alla hinner äta lunch eller middag alla dagar”, sa de till Nya Åland.
Vilket är roligt på ett rätt dystert sätt: om närvårdarna inte hinner äta lunch mellan uppdragen så kan de åtminstone trösta sig med att deras chefer inte upplever det så. Men framför allt är det häpnadsväckande arrogant. Även om de två cheferna på riktigt tror att de intervjuade närvårdarna bara är lata så borde de åtminstone av PR-skäl inte ha försökt vältra över de påtalade problemen på sin personal. Men:
”Jag tror inte att det handlar om att det är för stressigt på hembesöken, utan det tror jag snarare är från personalens sida”, säger en av dem. Det vill säga: om närvårdaren inte hinner hjälpa en klient med allt som står på listan på 15 minuter så är det närvårdaren som borde rycka upp sig.
Jag har ingen egen erfarenhet av detta. Men så mycket kan jag säga: på 15 minuter hinner jag knappt få mig själv upp ur sängen och tvättad och påklädd, med mina fungerande armar och ben. Med utbildning och erfarenhet kan en närvårdare säkert hinna med väldigt mycket på kort tid, men är det ens möjligt att arbeta under konstant minutpress utan att drabbas av samvetsstress, utan att knäckas?
Dagens Nyheter publicerade den 22 oktober en debattartikel av en företagsekonom, Louise Bringselius. Den dök upp i mitt huvud när jag läste Fredrikas artiklar om närvårdarnas arbetsvillkor. Louise Bringselius skriver ur ett svenskt perspektiv förstås, men hennes resonemang går enkelt att överföra till Åland och Finland.
”Människan är inte en kostnad som ska minimeras, utan en rättighetsbärande individ. En budget i balans är ingen framgång om verksamheten samtidigt misslyckas med sitt grunduppdrag,” skriver hon.
Så enkelt och självklart är det, eller borde vara. Ändå verkar siffrorna styra mest överallt – vill du som chef behålla jobbet/avancera i karriären har du en bättre chans om du går lite för långt i att kapa kostnaderna än om du tar strid för verksamhetens innehåll. Det är sällan man hör om säg, en rektor som blir av med jobbet för att eleverna inte lär sig läsa ordentligt.
”Läkaren kan få starka incitament att avgränsa sitt ansvar eller försöka föra kostnaden vidare. Inom äldreomsorgen har exempelvis kommuner och regioner länge kämpat för att lämpa över kostnader för vård av multisjuka äldre på varandra,” skriver Louise Bringselius.
För att motverka det hon kallar för ekonomismen – fixeringen vid ekonomi och effektivitet – i välfärden vill hon att offentliga chefer ska utvärderas mer på kvalitetsaspekter, och på att följa upp vad besparingar de facto leder till, också på längre sikt.
”Det är ingen samhällsekonomisk inbesparing om en kommun minskar sina kostnader genom en åtgärd som några år senare leder till högre kostnader för sjukvård, kriminalvård eller socialförsäkringar”, skriver hon.
Om de som arbetar med att vårda, bota och undervisa reagerar på inhumana villkor så behöver de bli hörda. Välfärdens första impuls får inte vara att värna om pengarna i stället för människorna.
