Att tänka det otänkbara
Blir 2024 året då vi måste börja ta det otänkbara på allvar? Dagens kulturspaning tar, med utgångspunkt från Netflixfilmen ”Leave the World Behind”, fasta på både det som just hänt och det som snart kan hända. Den innehåller vissa spoilers.
Det kan tyckas ligga något tragikomiskt över de frusna irakiska migranterna som dykt upp i drivor på cykel vid den finländska gränsen på sistone, lite som om Aki Kaurismäki hade nyinspelat inledningen till ”Cykeltjuven”. Men det finns ingen som helst komik i det skedda. Finland har utsatts för hybridkrigföring av sin kolossala granne Ryssland.
Visserligen har ingen större skada skett på statsnivå (på individnivå har däremot de arma migranterna utsatts för lidande). Men incidenten visar att ryssarna noggrant iakttar oss – med illvilja. Det är i sig skrämmande att tänka på. Om man sedan dessutom har råkat se den omtalade filmen ”Leave the World Behind” på Netflix ligger man lätt vaken hela natten efteråt.
Filmen, som producerats av Barack och Michelle Obamas bolag Higher Ground, skildrar i apokalyptisk presens just hur bräcklig vår vardagsvärld är, och hur känslig den är för störningar. Brooklynfamiljen Sandford hyr ett lyxigt airbnb-hus på närbelägna Long Island en helg, för att ”komma bort från världen”. De loungar under parasoller på sandstranden och ser ut över det lugna havet, där en enorm oljetanker länge synts på horisonten …
Faktum är att den långsamt kommer rätt emot dem. Festligt, tänker Sandfords. Ska den inte vika av snart? Det måste den ju?
Men nej, den viker inte av. Den kör majestätiskt rätt upp på sandstranden mellan de flyende badarna som en monstruös strandad blåval. Sandfords rusar tillbaka till airbnb-huset och försöker få någon förklaring på sina telefoner, på tv:n, på radion.
Men ingenting fungerar längre.
Och så knackar det på dörren.
Vi kan lämna filmen där. Den fortsätter metodiskt med att visa oss hurdana vi blir när vi skärs av från allt det vi tar för självklart i den moderna världen och dessutom utsätts för allehanda manipulationer; regissören Sam Esmail (skapare av tv-serien Mr. Robot) vägrar konsekvent att förklara något utan tvingar oss kvar i huvudpersonernas subjektiva ovetskap om det större skeendet. Filmen lånar drag och grepp från Hitchcock och är, beroende på tycke och smak, mästerlig eller enormt irriterande. Eller möjligen både och.
Men den handlar i grunden om hybridkrigföringen och dess effekter.
Vi tror, på vår trygga del av klotet, att vi har koll. Vår vardag har välbekanta konturer. Världen är fundamentalt orubblig. Men ta ifrån oss medierna, skär bort internet och tysta telefonerna; då blir allt annorlunda. Kan vi lita på våra grannar, på dem som ser annorlunda ut, på sådana vi inte känner? Vad gör vi när teknik vi aldrig riktigt förstått kidnappas, när skyddsbarriärer som de självkörande bilarnas operativsystem, flygtrafikens radar och satelliterna sätts ur spel?
Det är så hybridkrigföring fungerar, som ett gaslighting i megaformat. Krig, vilket krig? säger fienden medan han tar ifrån oss allt som är välbekant. Det finns anledning att befara att stormakterna de senaste decennierna har fyllt sina arsenaler med sådana, för oss ännu obekanta, metoder att destabilisera civilsamhällen – att användas den dag då Konflikten med stort K bryter ut.
Vilket, dessvärre, för oss till nuet.
Vi vet mycket lite om Vladimir Putins avsikter. Vi vet heller inget säkert om Donald Trumps planer, ifall han – vilket i skrivande stund ter sig mer än möjligt – kommer tillbaka till makten. Men så mycket vet vi, att Putin angripit ett fredligt grannland och hotar Europa med atomvapen. Vi vet också att Trump vill riva bort så många skyddsräcken som möjligt från den amerikanska demokratins berg-och-dalbana och öppet propagerar för att ta USA ut ur Nato. Vi har också kunnat konstatera att de bägge männen hyser stor förtjusning för varandra.
Tillsammans utgör de just nu, precis just nu i denna stund den 27 december 2023, silhuetten av en oljetanker på väg rätt mot oss. Vi har sett den så länge där ute på redden att vi vant oss vid den och inte tänker mera på hur den stadigt kommer allt närmare vår lilla strand. Festligt, tänker vi. Ska den inte vika av snart? Det måste den ju?
Ryssarna är mästare på hybridkrigföring och vi har fortfarande inte en ljusblå aning om vad de kan ställa till med. Men vi har på sistone fått erfara att de iakttar oss, med stor illvilja. Om världsläget och de grundläggande allianserna skiftar – och de senaste åren har bittert lärt oss hur fort sådant kan gå – kan det vara läge för oss redan nu att vara beredda på det mesta, och kritiskt granska vår vardags bräckliga digitala beroende.
Det är en deprimerande men nödvändig läxa inför det nya året: dags att öva sig på att tänka det otänkbara.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
