SÖK
MENY
Frågan om anonyma insändares vara eller inte diskuteras ibland på Åland. Vad ligger i botten av denna frågeställning, och hur säkerställer vi att debatten blir så schysst och öppen som möjligt?
Lagtingsledamoten och före detta journalisten Alfons Röblom (HI) diskuterar i ett inlägg på Facebook nyligen de ”åländska tidningarnas slappa anonymitetsprincip”. Han hävdar att det ”av tradition är enkelt att skriva under pseudonym här på Åland” och tar som exempel en anonym insändarskribent som på sistone varit frekvent förekommande i de åländska spalterna.
Röblom valde senare att ta bort sitt inlägg, men frågan förblir intressant.
Det förtjänar till att börja med att påpekas att det inte är i denna tidnings spalter som den anonyma skribenten har verkat. Tvärtom vill Nya Åland att insändare ska vara undertecknade med namn och brukar tacka nej till bidrag som inte följer denna princip.
För det är trots allt ett faktum att tonen i insändare och debattinlägg förråas när de avsänds anonymt. Och det ligger inte i någons intresse att sänka hövlighetsribban i debatter. Även här har tidningar med debattsidor ett normerande uppdrag i allmänintressets tjänst: folk behöver kontinuerligt påminnas om att bete sig som, just, folk när de diskuterar sina åsikter med andra.
Obehaget i att bli angripen och kritiserad av en okänd människa är också avsevärt, vilket säkert Röblom som politiker och journalist är väl förtrogen med. Det offentliga samtalet ska vara rent, schysst och öppet. Skvallrare, hetsare och baktalare kan vända sig till mindre sympatiska forum som Jodel.
Det är utöver detta lättare att värdera åsikter där avsändaren är tydlig. Precis som Röblom skrev i sitt inlägg behöver läsare i Nyan inte gissa om det är en makthavares släkting eller vän som argumenterar bakom signaturen. Debatten blir inte bara snällare, den blir transparent.
Bland annat av dessa anledningar har Nyan alltså som huvudregel: ”Vi publicerar anonyma insändare endast ifall det finns goda skäl. Den bedömningen gör redaktionen. ”Med tillägget att personkritik mot enskilda i regel inte publiceras utan avsändarens namn.
Vad finns det då för anledningar att över huvud taget låta insändarskribenter figurera med signaturer? Till att börja med för att visselblåsare ska kunna känna sig trygga och för att människor som skriver om plågsamma privata upplevelser ska få behålla sin integritet. Det säger liksom sig självt.
Dessa ska inte blandas ihop med dem som är blyga eller inte onödigtvis vill råka in i debatter i butikskön, och som av den anledningen inte vill sätta sitt namn under sin åsikt. Det är visserligen mänskligt att känna så – särskilt på lilla Åland – men går att problematisera som skäl, och räcker inte för att få slippa sätta ut sitt namn.
Tro i stället på din åsikt, ålänning. Underbygg den väl med sakliga argument och stå sedan på dig. Om du känner djupt för ämnet måste du väl kunna diskutera den öppet?
Till sist har vi gruppen som i djupet av sig själva vet att det som de vill uttrycka är elakt eller osant. Och som egentligen skäms för sin åsikt. I dessa fall gör man som tidning skribenten en tjänst om man tackar nej till publicering.
Kan man inte stå för vad man tycker är det trots allt inte en insändarspalt man behöver, utan en spegel.
Och när vi ändå är inne på temat självinsikt kan vi inte låta bli att snegla lite på hur andra medier på Åland sköter sin mediala renhållning. Tidningen Åland publicerar regelbundet anonyma insändare och har inga regler därvidlag, åtminstone inte i de riktlinjer papperstidningen publicerar.
På nätet hänvisar dock tidningen därutöver till Journalistförbundets pressetiska regler, vilket känns lite magstarkt. Tidningen Åland är som bekant inte ansluten till Opinionsnämnden för massmedier och kan alltså inte prickas när man brutit mot regelverket – i motsats till Nya Åland och Ålands Radio & tv.
Sens moralen här kunde kanske bli: sätter man sig på höga hästar bör man kunna rida på dem också.
Här kan du läsa insändare på nyan.ax
