SÖK
MENY
Att minnas de döda är en viktig del av att leva
En välkommen trend syns i Nya Ålands spalter. In memoriam, alltså minnesord över en vän eller anhörig som gått bort, syns allt mer frekvent på familjesidorna.Att våga låta döden nämnas och hylla de som dött är viktigt.
En minnestext i tidningen gör ingen människa full rättvisa, oavsett livslängd eller hur eller var eller när man levt sitt liv. Men med hjälp av en In memoriam-text kan vi andra, genom en efterlevandes lins, få en liten glimt av personen som inte längre finns. De som kände hen kan genom texten både minnas, sörja och sakna, medan övriga läsare får en inblick i någon annans liv. Vi erbjuds historier från förr, andra perspektiv och inte sällan chansen att lära oss något nytt.
Trots att vi alla kommer att dö är det ingen självklarhet att döden ska få ta plats i varken vardagen, samhället eller tidningen. Det har under många år varit rätt skralt med minnestexterna, men den senaste tiden har vi sett ett trendbrott och fått ta del av ovanligt många hyllningar av personer som dött.
Nu i april 2025 är det exakt tio år sedan Nya Åland, med dåvarande familjeredaktör Kiki Alberius-Forsman i spetsen, valde att regelbundet börja publicera de offentliga uppgifterna över avlidna. Alltså en lista med namn på ålänningar som gått bort den senaste tiden.
Att få göra detta var dock ingen självklarhet. I två vändor prövades frågan hela vägen upp till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD. Först var det Statens ämbetsverk och sedan Befolkningsregistercentralen som tyckte att uppgifter om vem som dött inte passade sig i en tidning. Men HFD slog fast en gång för alla att det inte är ”uppgifter av känslig natur” att berätta att någon dött, det har ju gjorts i alla tider, och att personuppgiftslagen tillåter att info lämnas ut för redaktionell användning. Domstolen påpekade också det självklara, nämligen att det är journalisterna, inte myndigheterna, som beslutar om och ansvarar för vad som publiceras i tidningen.
Nyans tanke med listan har från början varit att motverka den tendens som funnits; att glömma, och kanske till och med försöka gömma, döden. Många begravningar hålls numera ”i stillhet”, för en liten krets, och det är givetvis allas val och rätt att följa den bortgångnas eller de närmast anhörigas önskan.
Ceremonier och ritualer för att ta farväl och på olika sätt minnas den som dött är enligt forskning viktiga både för nära anhöriga, som får hjälp i sorgearbetet, och samhället i stort. Traditioner ändras såklart genom tiderna. I Sverige väckte det nyligen uppmärksamhet då det framkom att begravningsbyråer genomför allt fler begravningar utan något slags ceremoni alls, den döda kroppen förs bara direkt till den eviga vilan. Seden tog fart under coronapandemins restriktioner, men har sedan hållit i sig.
”Kanske är detta en del av en tendens där vi i västvärlden ofta försöker undvika det som påminner oss om livets slut? Frågan är vad detta betyder på sikt – om vi genom att minimera dödens synlighet också riskerar att göra sorgen svårare att bära”, kommenterade den svenska begravningsentreprenören Conny Sohlberg nyheten i ett utskick.
Tystnaden kring dödsfall kan leda till att exempelvis bekanta eller tidigare kollegor först efter en lång tid, eller kanske inte alls, får veta att någon gått bort. Listan över avlidna tjänar därför sitt redaktionella syfte och är uppskattad bland Nyans läsare. Men att vi den senaste tiden därtill har fått äran att ta emot och publicera allt fler minnesord skrivna av er läsare, där ni som vänner och anhöriga minns någon nära, är än mer glädjande.
Kanske visar de allt mer frekventa minnestexterna att vi är något på spåren. Vi vill i offentligheten minnas och hylla dem som dött eftersom att dö är inget misslyckande, inget att skämmas för, ingen ”kamp man förlorat”.
Sedan sörjer alla på sitt sätt. Det finns inget rätt och fel.
Enligt Auli Vähäkangas, professor vid Helsingfors universitets teologiska fakultet som forskar kring döden och tiden i livets slutskede i hemmet, har sätten att sörja förändrats. Det har blivit mer acceptabelt än tidigare att visa känslor i samband med en sorgeprocess. Skillnaden är stor jämfört med för bara 10–20 år sedan.
”När jag då arbetade som församlingspräst träffade jag ofta änkor och änklingar som var rädda för att bryta ihop under begravningen. Många berättade att de hade tagit lugnande mediciner för att undvika tårar och till exempel rinnande smink. Nu nämnde ingen som deltog i undersökningen att det skulle vara dåligt att gråta på en begravning.”
Låt oss fortsätta trenden och öppet hylla nära och kära vi mist. Och inte glömma att döden är en del av livet.
