Arbetslöshet kan vara livsfarligt
Vi tvingas till kraftiga åtgärder för att motarbeta coronakrisen. Det är förstås rätt och riktigt att försöka minska smittspridningen.
Men vi måste också hantera de problem som kommer att uppstå i restriktionernas kölvatten. Arbetslöshetens hälsoföljder ska inte förringas.
Effekterna av coronaviruset börjar synas tydligt i vårt samhälle. Siffror från Åsub förra veckan visade att om alla, även företagare,som drabbas av restriktionerna skulle anmäla sig som arbetssökande kan arbetslösheten stiga med tio procentenheter under våren. Det är svårt att jämföra med statistik från tidigare eftersom företagare vanligtvis inte permitterar sig själva, men om Åsub:s prognos blir verklighet är det historiskt höga siffror oavsett hur man ser på dem.
Det är inte bara det privata näringslivet som ser över sina verksamheter i nuläget. Även kommunerna undersöker hur de kan minska sina kostnader när samhället i stort har stannat upp. Mariehamns stad meddelade i tisdags att stadens samarbetsförhandlingar omfattar 175 personer.
Vi är inte ensamma om detta.
I Finland har över 300 000 människor redan berörts av permitteringar och uppsägningar, i Sverige räknar finansminister Magdalena Andersson (S) en nioprocentig minskning av BNP under 2020.
Vi sitter i en rävsax. För givetvis ska vi försöka platta till den numera berömda kurvan för att ge sjukvården en chans att slippa ett kollapsande tryck. Men vi måste också börja fundera på vilka långsiktiga konsekvenser som kommer av coronaepidemin.
En viktig sådan är vad arbetslöshet gör med vårt mående.
Arbetsmiljöverket i Sverige har sammanställt relevant forskning på storskaliga hälsoeffekter av arbetslöshet. Slutsatsen är att arbetslöshet och ohälsa är starkt förknippade med varandra. Det ska sägas att det finns en brasklapp, en typ av hönan och ägget-diskussion där forskningen inte kan vara helt säker på att det enbart är arbetsöshet som leder till ohälsa, det kan också vara så att personer med en sämre socioekonomisk status och därför också en sämre hälsa är mer benägna att hamna i arbetslöshet. Men att de två är förknippade med varandra råder inga tvivel om.
Det har i studier gått att se att arbetslöshet tenderar att följas av en ökad risk för alkoholrelaterade problem, ökad psykisk ohälsa, en ökning av frekvens gällande självmord och mord.
En studie visade en 44-procentig ökning av den totala dödligheten bland män under de fyra första åren efter arbetsförlust. En annan studie visade signifikant minskad psykisk hälsa efter anställningsförlust och likaså signifikant förbättrad hälsa efter nyanställning.
Vad siffrorna egentligen berättar är att jobbet är viktigt för oss, på många sätt. Att bli av med jobbet innebär förstås ekonomiska risker. Både de direkta konsekvenserna av inkomstbortfall men också osäkerheten för framtiden är slitsam för varje person som råkar ut för det. Men det finns också andra aspekter av yrkeslivet som spelar in. För många människor är identiteten starkt sammankopplad med yrkeslivet. Arbetet ger dagen ett syfte, en chans att träffa andra människor och arbeta mot gemensamma mål.
Det finns dock ljusglimtar. Arbetsmiljöverket redogör också för en studie som visar att länder som har aktiva arbetsmarknadsprogram kan minska de här negativa effekterna av arbetslöshet. Det kunde bland annat märkas på hur Sverige och Finland tog sig ur de djupa konjunktursvängningarna i början av 90-talet.
Den så kallade laman slog oerhört hårt mot Finland, sår som vissa hävdar inte riktigt har läkt än. Att de värsta konsekvenserna då troligtvis ändå motverkades genom aktiva åtgärder är glädjande besked. Det kunde, med andra ord, ha varit ännu värre.
Det är förstås meningslöst att ställa olika grupper i ett motsatsförhållande till varandra. I kristider tvingas man agera för att mildra de omedelbara konsekvenserna – det ska vi förstås också göra. Men den goda krisberedskap vi har just nu måste också så småningom få ett längre perspektiv och då måste också folkhälsoaspekterna av arbetslöshet vägas in.
Både riksregering och landskapsregering har i den här krisen agerat med kraftfulla åtgärder om pengar som ska stimulera näringsliv och rädda företag. Det är bra.
Men om vi inte vill riskera att få en försämrad folkhälsa på grund av de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset så måste vi se till att det finns långsiktiga och hållbara program för de som kommer att stå utan arbete under och efter coronakrisen.
Det är inte en lika akut kris, inte heller en lika konkret. Det går inte att rapportera om fall dag för dag som coronaviruset. Men arbetslöshet kan faktiskt vara livsfarligt.
