Är Islandsmodellen rätt för Åland?
500 euro extra per ungdom för fritidsaktiviteter, är det modellen för att minska supandet bland unga?
Det var i samband med ungdomsmötet i Godby för några veckor sedan där kommunen, fältarna och polisen diskuterade den senaste tidens larm om ungdomar som dricker alkohol och missköter sig på norra Åland som idén dök upp.
Tony Wikström (S) föreslog på sociala medier att Åland skulle utforska den så kallade Islandsmodellen.
Vid första anblick finns en bra och en dålig aspekt med den.
Island hade stora problem med ungdomar som misskötte sig på 80- och 90-talen. I en undersökning visade det sig då att 42 procent av landet 15-16-åringar hade druckit sig berusade och närmare en femtedel hade rökt cannabis den senaste månaden. Nu är motsvarande siffra nere på fem procent. Ett flertal åtgärder ligger till grund för vändningen.
Landet beslöt bland annat att införa ett så kallat utegångsförbud. Ungdomar under 16 år måste vara inne senast klockan 22 på kvällen. I vissa områden patrullerar föräldrar för att se till att regeln efterföljs.
Det är den dåliga aspekten med Islandsmodellen.
För även om det visade sig att utegångsförbudet gav resultat så måste det gå att röra sig ute utan att stöta på patrull. Oavsett vad man gör. Och om så kallade föräldrapatruller ska kontrollera att reglerna efterföljs lär de ungdomar som fortfarande vill vara ute hitta platser där de inte upptäcks lika lätt.
Det finns däremot andra aspekter av modellen som är intressanta. På Island får nämligen ungdomar ett ekonomiskt stöd på närmare 500 euro per år som uteslutande går till fritidsaktiviteter.
Åland har, för att vara ett samhälle med cirka 30 000 invånare, ett enormt utbud av fritidsaktiviteter. Det borde rimligtvis finnas något för de flesta oavsett vad man är intresserad av.
Men det är inte gratis.
Det handlar inte bara om terminsavgifter. Det ska skjutsas och hämtas, köpas ny utrustning och betalas för resor. 500 euro kunde bidra till att öka möjligheterna att testa på flera olika saker, och i samma veva öka sannolikheten att hitta en eller flera saker som man faktiskt gillar.
Valet mellan musikinstitutet och stallet ska inte nödvändigtvis behöva styras av ekonomin, även om det finns många andra fallgropar som gör att fritidsekvationen inte går ihop.
Det kan också göra att flera testar nya aktiviteter senare i livet. Om en person som till exempel fyller 13 ska börja spela fotboll kommer hens jämnåriga som har spelat längre kunna mer om sporten. Det blir en tröskel. Men om flera väljer att prova på olika aktiviteter i ett senare skede är chansen för att skapa breddidrott för olika åldrar och av olika kunskapsnivåer större.
Det blir förstås dyrt för samhället.
Senast i mars uppdaterade Åsub sin statistik över den åländska befolkningen efter ålder. Då fanns 1 659 personer i åldern 10–14 år på Åland. Om 70 procent av de åländska ungdomarna utnyttjade hela summan skulle det innebära en halv miljon i året. Om vi dessutom inkluderar gruppen 15–19, ytterligare 1 569 ungdomar, dubblas siffran.
Det kan givetvis debatteras om det är värt att satsa så mycket pengar. Men det bidrar i många av fallen till att röra på sig, något som alla är överens om att är bra för både fysisk och psykisk hälsa. Och ett ekonomiskt stöd för fritidsaktiviteter frigör resurser som kan läggas på annat vilket borde öka köpkraften.
Det ska också tilläggas att Åland på inga sätt är i samma läge som Island var under perioden när det var som sämst. Men trots att problemet på Åland inte är lika utbrett så kan det ändå finnas vinning i att tänka i liknande banor.
Om det är rimligt att införa Islandsmodellen på Åland är för tidigt att säga, men det är värt att undersöka idén närmare.
