Alla sanningar bor inte i ett huvud, inte ens på läkare
I Nya Ålands spalter förs sedan ett tag tillbaka en livlig diskussion om skolmedicin kontra alternativ medicin, om vad som är vetenskap och vad som kan bevisas.
Med ortopeden Johnny Nordman som främsta talesman hävdas att den evidensbaserade vetenskapen, den som inte bara tror på något som inte vetenskapligt kan bevisas, är den enda stabila grunden för behandling av olika sjukdomar.
Allt annat är humbug.
Från alternativterapeuter och patienter hävdas att det bästa beviset för att något fungerar är att det fungerar. Om patienten blir friskare har medicinen eller terapin haft verkan, även när man inte vet hur eller varför det är så.
Hela diskussionen pekar framför allt på vilka allvarliga problem både skolmedicinen respektive alternativmedicinen har.
Skolmedicinens problem är det extrema beroendet av de stora läkemedelsbolagen och deras forskning, vars yttersta mål alltid är att tjäna pengar, inte att hitta botemedel. Därtill har man att kämpa med en instrumentell och nästan mekanisk människosyn, ofta förvärrat av läkare som på grund av bristande empati och social kompetens varken är duktiga diagnostiker eller förmår få sina patienter att känna sig sedda, förstådda och på väg mot bättre hälsa.
Inom skolmedicinen finns också ett svårbegripligt övermod och en brist på öppenhet inför det faktum att all kunskap ingalunda ännu är uppenbarad eller upptäckt. Det fanns väl ingen som trodde på penicillinet innan man kunde se det. Eller på, för att ta ett aktuellt exempel, att tunna nålar på rätt ställen kan bidra till frisättandet av endorfiner.
Det finns frågor som inte ställs inom skolmedicinen, och svaren på de frågorna kan vara nog så viktiga och relevanta.
Och, för att nu vara ytterligt tydlig, det finns naturligtvis ingen objektiv vetenskap. Sanningar, även medicinska sådana, omprövas ständigt i ljuset av ny kunskap, nya frågor, nya frågeställare.
Alternativmedicinen har ett annat problem. De flesta alternativa terapiformer och deras utövare är bättre än läkarna och skolmedicinen på att se hela människan. De är bättre på att lyssna och bekräfta, och däri ligger förmodligen en del av läkandet.
Inom branschen finns också en uppsjö av skojare som är bra just bara på det, och på att ta betalt för sitt färgade vatten och sina sockerpiller. Många behandlingar sägs ge fantastiska resultat, men det finns inte minsta gnutta bevis för att det verkligen är så.
Eftersom sjuka människor vill tro att det finns en bot är marknaden mycket lukrativ, så lukrativ att även terapier som aldrig någonsin bevisats fungera mot någonting har sina köpare.
En lösning är naturligtvis självklar, men tycks oerhört svår att ta till sig. Skolmedicinen måste öppna ögonen för att allt inte är bra inom den traditionella sjukvården. Man måste lära av det som är bra inom alternativvården, acceptera att man inte har alla svaren, och att man faktiskt oftare än vad som borde vara fallet gör ett riktigt dåligt jobb.
Och alternativmedicinen måste förstås rensa i röran. Bort med det rena tramset, in med det seriöst och erfarenhetsbaserat läkande. Och förstås, ta debatten med skolmedicinen om hur man behandlar hela människan. Det kanske kan inbegripa strålning, cellgifter, massage och akupunktur.
