ÅLD saknade en vinnarfråga
Efter åtta år lämnar Stephan Toivonen den åländska politiken och därmed läggs partiet i dvala. Den mest troliga förklaringen är att partiet saknade en tydlig ”vinnarfråga” i valet. Men det är också värt att ta en stund och reflektera över Toivonens arv till den åländska politiken.
Lika plötsligt som Stephan Toivonen dök upp i politiken – på distans från Portugal – så försvinner han igen. Utan att meddela potentiella kandidater, väljare eller pressen före måndagens deadline för kandidatlistorna beslutades det att ÅLD tar en ”paus” i årets valrörelse. Toivonen menar att partiet siktar på att komma in igen 2027. Det är osannolikt. För det verkar som om ÅLD flyttar allt som inte är Toivonen själv till Obunden samling. Övriga kandidater och troligtvis en stor portion av partiets informationspengar ska nu i stället gå till Marcus Måtars parti, menar han.
Tisdagens presskonferens var ett försök att räta ut de frågetecken som uppstod i samband med att partiet så plötsligt avbröt valkampanjen. Det gick i ärlighetens namn inte särskilt bra. Tydligast blev det ändå när Stephan Toivonen resonerade kring valmatematiken. Enligt hans tolkning har ÅLD inte tillräckligt stort stöd för att få ett mandat i lagtinget. 0,7–0,8 mandat var siffran han nämnde (utan att utveckla resonemanget hur han kommit fram till den). Och de rösterna skulle nu istället gå till ett parti som utan tvivel skulle klara spärren.
Det är uppenbart att partiet har letat efter en ny fråga att bygga stöd på. Partiets grundfråga, flyktingrädslan från 2015, är i dag död. Det medgav också Toivonen utan omsvep på presskonferensen. På Åland är frågan om flyktingmottagande – specifikt från länder i Mellanöstern och i Afrika – inte aktuell. Det har den inte varit på många år. Redan i valrörelsen 2019 bytte Åländsk demokrati fokus. Då hade spridandet av rädsla för flyktingar bytts ut mot klimatskepticism. Budskapet då var att människan inte påverkar klimatet. Det räckte nätt och jämnt till att behålla lagtingsstolen.
Pandemin var det senaste lyckade försöket att hitta en ny fråga. Då hängde ÅLD på i den växande ilskan mot pandemihanteringen. Nej till covidpass, ja till frihet. Det var rörelsen som saknade politisk representation. Nu fanns helt enkelt ingen vinnarfråga att kroka upp det tredje (för många det svåraste) valet på.
Det senaste försöket är motståndet mot vindkraft. Men där finns konkurrens främst från Obundna. Och Obundna har ett budskap som är mer lättillgängligt. Budskapet om att bevara den åländska naturen lär locka flera än svårtydda resonemang om mikroplaster och olika sorts buller. Det har i ärlighetens namn varit svårt att genom åren hänga med i alla resonemang genom åren.
Brottsstatistik kopplad till genetik, hästmedicin för coronapatienter, pratet om den lilla istiden för att motbevisa klimatkrisen, påståenden om vindkraftverk som släpper ifrån sig så mycket plastpartiklar att möllorna rimligtvis måste vittra sönder på bara några år. Med körsbärsplockade siffror och anekdotiska resonemang har Toivonen fört fram en alternativ verklighetsbild – även om det inte nödvändigtvis har varit hans egen verklighetsbild alla gånger. Också det fick han fundera på under presskonferensen. Utgångspunkten har varit att representera ett alternativ – att tänka kritiskt är att ”föra forskningen framåt” som han uttryckte det. Mängden källkritik som han har använt i granskningen av de alternativa källorna har förstås varit lika med noll – men det går inte att förneka att han har representerat en annan verklighetstolkning än de flesta andra politiker.
Partiet har ändå blivit mindre kontroversiellt genom åren. Gränserna för det offentliga samtalet har flyttats och flera människor har omfamnat en alternativ världsbild – åtminstone i offentligheten. Världen hade rört sig i den riktningen oavsett om Åländsk demokrati hade funnits eller inte, men Toivonen har haft en inverkan på det åländska politiska klimatet.
Med det sagt har partiet inte hållit fast i de populistiska utspelen – troligtvis för att passa in i den politiska gemenskapen. Toivonens sista kamp i lagtinget handlar om pensionsfonden. Det säger något om utvecklingen av hans politiska karriär – som från början definierades av polisanmälningar mot politiker och opinionsbildare som kallade honom rasist (också Toivonen polisanmäldes för hets mot folkgrupp).
När det är dags för Stephan Toivonen att summera sin politiska gärning blir det en fortlöpande kampanj för att flytta gränser – främst gränsen för vad som bör betraktas som sanning och fakta.
Men det skulle han nog inte hålla med om själv.
