Vems flicka är du då?
– Jag trodde länge att jag som prästunge på en liten ort hade haft en extra jobbig uppväxt. Nu har jag insett att det kan vara lika jobbigt att växa upp på en liten ort, oavsett om man är prästunge eller inte, säger konstnären Pauliina Turakka Purhonen, som är aktuell med en stor utställning i Helsingfors.
Ens uppmärksamhet dras ofrånkomligt snabbt till de dramatiska textilskulpturerna. En övergiven Jesusdocka ligger naken på golvet med blödande händer och sår över bröstet.
– Han ligger ensam nu. I den ursprungliga utställningen höll mitt självporträtt honom i famnen, säger Pauliina Turakka Purhonen.
Hon vill egentligen inte tala om religion, men de starka kyrkoinspirerade skulpturerna i Finströmserien gör det omöjligt att helt förbise ämnet.
Pauliina Turakka Purhonen är uppväxt i en niosyskons prästfamilj i Finström och på Brändö. Skulpturerna skvallrar om att hon själv haft en del att bearbeta gällande tron och uppväxten.
– Det var jobbigt att hela tiden definieras i förhållande till den egna familjen. Vems flicka är du, liksom? Det blir extra tydligt på en liten ort när man ens pappa har ett synligt yrke som präst.
Är du troende i dag?
– Det är en svår fråga. Var betyder det att vara troende? På grund av min uppväxt kan jag ändå inte förhålla mig likgiltigt till religionen.
Man får intrycket att du upplevt det lilla samhället som instängt, skulle du kunna flytta till Åland igen?
– Det skulle jag. Fast kanske inte till Mariehamn, utan i så fall till Kökar eller någon annan mindre ort. Men nu har jag barn som går i skola här i Helsingfors så det är inte aktuellt. Att jag eventuellt upplevde Åland som instängt hade mera med min egen rädsla och inställning att göra än själva samhället. Jag skulle nog se annorlunda på det i dag.
Mycket naket
Utställningen Stygn och drag, som nu visas på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors, samlar Pauliina Turakka Purhonens verk från de senaste femton åren – teckningar, porträtt och textilskulpturer. En del är sådant som också har ställts ut på Åland tidigare.
Utställningen har fått ett gott mottagande. ”Ett imponerande hantverk” sammanfattar Hufvudstadsbladet recensent. ”Brutalt och vackert” säger Radio Vega.
Det är många färgstarka porträtt, dels av henne själv, dels av hennes bekanta. Påfallande ofta är modellerna nakna.
– Det är svårt med kläder. De styr hur man ser på personen. Dessutom är det roligt att måla skinn.
Ett annat genomgående drag är ett allvarsamt det allvarsamma minspel som pryder de porträtterades ansikten.
– Jag har frågat mig själv varför det blir så här. Kanske har det att göra med att jag är uppväxt med kyrkokonst (det var den enda konst som fanns tillgänglig).
Vad vill du att man ska tänka på när man betraktar din konst?
– Jag vill att man ska tänka på sig själv. Det bästa någon kan säga efter att de har sett min utställning är att de känt sig sedda. Om tavlorna och skulpturerna lyckas förmedla det har jag lyckats som konstnär.
