Ungdomsorkestern, ung och mogen 40-åring
En både ung och mogen fyrtioåring kallar Nyans recensent Lena Svartström Mariehamns ungdomsorkester som i helgen gav fyrtioårskonsert i Alandica.
Låt mig genast säga det: Alandicas stora sal är en värdig inramning för en orkester som bjudit sina medlemmar och sin publik på upplevelser, musikaliska erfarenheter, gemenskap, och som fostrat så många duktiga musiker, i 40 års tid! Och vackert var det att se på, vackrare än att betrakta ett gymnastiksalsgolv och korgbollsställningar. Akustiken var självfallet också något helt annan än i Idrottsgården.
Här behövdes minsann inga akustikskärmar för att dämpa det hårda. Jag satt själv nästan längst bak på den välfyllda parketten och det var bara behovet av glasögon som visade på att det var en bit till artisterna på scenen. Väl byggt för publikkontakt trots storleken alltså. Allt hörs tydligt, även tuppar…
Ett, två och ett,två,tre, fyr. Åke Hillar jazzar in och ställer sig framför Alandia big band som framför fyra nummer. Det svänger gott om gänget, som bjuder på både snabbhet och precision, solon (piano, trumpet, saxofon) och lugn där det så krävs. Jag märkte att jag ändå satt och väntade på kvällens huvudaktör: Ungdomsorkestern – den nuvarande förstärkt av tidigare medlemmar.
En mäktig syn
Efter ett kånkande av stolar hit och dit, arrangerande av notställ var det så äntligen dags. In tågar ett 50-tal musiker, vit- och svartklädda med intstrumenten glänsande i strålkastarskenet. En mäktig syn! Ett högtidligt allvar vilar i luften. Jubileum och den festliga inramningen bidrar säkert till de allvarliga och koncentrerade minerna.
Under Åke Hillars ledning framför sedan orkestern tre stycken i olika stilar där det avslutande Abba-potpurriet visade att ”kvantitet kan bli kvalitet” som en i publiken uttryckte det på pausen. Jag tilltalades särskilt av den roliga dialogen mellan träblås och bleckblås, och det dramatiska slutet på ”Money, money, money”.
Före pausen vidtog sedan uppvaktningar. Föredömligt korta sådana. Jag brukar nämligen uppleva det som något av en plåga med långa tal mitt i en konsert. En höjdare var en tidigare orkestermedlems ”40 saker jag lärt mig under min tid i orkestern”. Många in-sidehänvisningar, men framförda på ett direkt och roligt sätt, så också en utomstående kände skrattet kittla.
Vi lärde oss blandannat att 14 tvärflöjter bara är för mycket och att blå lagunen på Island äter badbyxor, samt 39, att Mr Ungdomsorkestern, Krister Norrgrann gillar whisky, och blev förärad en flaska – en välförtjänt sådan!
En brassensemble med 17 spelare slagverk under ledning av Hillar inledde efter paus. Det var en sugande effektfull början med tuba och rörklockor, på ett suggestivt stycke av Christer Danielsson, vederbörligen presenterad av kvällens konfrencier Ulrika Lind – också hon en trotjänare på Ungdomsorkesterns vårkonserter.
Stringent med Lyng
En annan mångårig vän av orkestern är kvällens andra dirigent Per Lyng, som i många år dragit körhelger och dirigerat. Det är spännande att se hur disciplinerade och tydliga alla medlemmar känns när de kollektivt står upp och hälsar sin dirigent. Det ser varken hårt eller överstyrt ut, bara en gest som brukats i alla tider.
Det tydliga fortsatte sedan i Lyngs stringenta dirigering. ”Box Office Blockbusters” var ett omväxland och intressant arrangemang, välspelat och ambitiöst. ”Songs of Israel” av den kvinnliga kompositören Anne Mc Ginty andades vemod i israelisk folkton.
Även här utnyttjades kontrasten mellan bleckblåsare och träblåsare. Percy Graingers ”Lincolnshire Posy” imponerade med sina två sista satser och Karl Kings avslutande ”Valley Forge” bjöd på vad som kändes som mera traditionell blåsorkesterstil: lite pampigt och rytmiskt aktivt. Jag lärde mig ett nytt sätt att som dirigent avsluta en låt.
Lyng drog raskt ned händerna längs sidorna. Bom, slut.
Men riktigt slut var det ändå inte: Ingvar Liewendahl, orkesterns grundare, hedrades med Griegs ”Våren”, dirigerad av Krister Norrgrann, och med den klingande i öronen begav vi oss hem i den ljusa kvällen.
