Tack för ditt livs story
Märkligt nog blir det aldrig ointressant att höra om en annan människas liv. ”Sedan så flyttade vi dit och sedan blev lillpojken sjuk och sedan så började jag dricka lite för mycket och så träffade jag Bertel…”
Man skulle kunna rada upp händelser rakt upp och ner och det skulle ändå vara spännande läsning. Vad ska hända? Hur går det?
Mona Martins berättelse om sitt liv kom jag att läsa direkt efter en roman av Margaret Atwood. Det är lätt orättvist mot vilken nordisk författare som helst. Ännu mer mot en så oerfaren skribent som Mona Martin. Hon har tidigare bara gett ut en roman, ”Svart is”, 1993.
Gestaltande
Ändå leds jag in på tankar om vad som kan sägas vara ett professionellt författande och vad som är dagbokskrivande, nog intressant för andra, men ändå knappast ens litteratur. Var går gränsen?
På skrivarkurser – och antagligen bara där – penetreras till lust och leda något som kallas gestaltande.
”Kalle blev arg”.
Så skriver icke proffs. De berättar i stället hur röd Kalle blir i ansiktet, hur han skriker, hur han stänker gröten omkring sig.
Det är det som är gestaltning.
Mona Martins skriver (sid 47):
Morfar dominerade suveränt över hela matsalen där han satt i ändan av bordet. Mormor var mjukare och tryggare, men också hon krävde lydnad. Vi visste hur vi skulle bete oss och reglerna gav stadga och trygghet i tillvaron.
Här efterlyser jag just gestaltande. Hur såg morfar och mormor ut? Vad sa de? Hur tänkte barnen?
Det är kanske just detta som är gränsen mellan litteratur och ickelitteratur.
Litteraturen ger behållning för lång tid framåt. Annan läsning kan roa för stunden.
Om onani
Ett stänk av självömkan över föräldrar som inte orkar bry sig drar ner helhetsintrycket och allmänt känslan av kvinnoöde, att författaren bara drabbas av händelser och omständigheter som hon inte kan styra över. Det är alltid roligare att höra om sådant som folk hittar på att göra själva. Speciellt när det gäller kvinnor.
Men ett stort plus för de känsliga raderna om onani. Inte illa av en mogen kvinna att ens våga ha ett sådant ord i sin text. Bra, mer sånt.
Skulle jag ge ett råd till författaren skulle det lyda; Mona, ljug mer! Mycket mer!
Men tack annars för att du berättade för oss om ditt liv.
