Sommar med samtidskonst
Ett tvärsnitt i samtidskonsten bjuder tio etablerade bildkonstnärer på i Ålands konstmuseums stora sommarutställning som öppnas i morgon. Alla har någon form av åländsk anknytning. (På bilden Pauliina Turakka Purhonen med en av sina broderade tygskulpturer.)
De tio som ställer ut är Maria Duncker, Rita Jokiranta, Jan Kaila, Satu Kiljunen, Markus Kåhre, Caroline Pipping, Johan Scott, Kurt Simons, Ellika Sjöstrand och Puliina Turakka Purhonen.
Här finns konstnärer födda på Åland men verksamma någon annanstans, konstnärer som verkat på Åland längre eller kortare tid. Här finns Finlandiaprisvinnare som Kåhre och Scott, och mottagare av andra utmärkelser inom konstens område.
Utställningen sker i samarbete med Amos Anderssons konstmuseum i Helsingfors där utställningen har vernissage den 15 juni. Där visar man konst av samma konstnärer. Där det är möjligt – i fråga om fotokonst och videoprojektioner, handlar det också om samma verk.
Åland knutpunkt
Enligt konstintendent Susanne Procopé-Ilmonen är Åland en knutpunkt, en förenande faktor, för de konstnärer man bjudit in även om det mesta av det de skapat inte direkt anknyter till Åland.
I något fall finns det dock tydligare beröringspunkter. Pauliina Turakka Purhonens broderade tygskulpturer har sina förebilder i träskulpturerna i Finströms kyrka, skulpturer som hon blev bekant med under de tio år hon bodde där.
En del av det hon ställer ut har hon visat tidigare, men ”Sankt Göran och draken”, ett anslående blickfång är nytt för sommarutställningen i konstmuseet.
Öppen horisont
Satu Kiljunens verk har en tydlig anknytning till Kökar och dess natur och hon berättar att hennes flytt till Åland för femton år sedan från Helsingfors var ett medvetet konstnärligt val, hon ville till en plats med öppen horisont.
Kiljunens strävan efter ett tredimensionellt uttryck finns i det hon nu visar. Hennes strama målningar med alkyd på plexiglas är försedda med små träd klädda med silikon och som skulpturer finns Kökars två högsta punkter, Flintberg och Norrböte, med.
Ett klart Ålandsmotiv är också Jan Kailas fotoprojektion i storformat som utgår från en bild på Signe Enqvist på Ledsöra som Kaila avbildade i ett fotoprojekt år 1980. En bild i svartvitt tonar, lugnt men effektfullt, fram från ljus till mörker.
Caroline Pipping appellerar till undermedvetna stämningar i sina konstverk där hennes tidigare arbeten med strikta former ur naturen uppträder som ett slags symboler som hon ställer i relation till de föreställande bilderna.
Hon konstaterar själv att hon leker med intensiteten i symbolerna. I det hon nu visar kan man säga att hon tar de naturformer hon visade i Kakelhallen i fjol ett steg vidare.
Plastdekadens
Maria Duncker visar i den här utställningen konst av återanvänt material, klänningar och andra persedlar gjorda av plastkassar från olika supermarketar. ”Multinationella folkdräkter” kallar hon sina skapelser som är fullt användbara, som hon själv brukar bära vid vernissager och som danskonstnären Vera Nevanlinna som hon samarbetat med använt.
– Jag har alltid tyckt att plastpåsarna är fina och jag ville göra något av dem, säger hon.
Hon tycker själva att hennes kollektion bär en viss dekadent skönhet.
Avskalat
Kurt Simons visar tre verk i den konstruktivistiska stil som han sedan länge gjort till sin, men i en minimalistisk form där han skalat bort och reducerat så att bara några grundformer återstår. Måhända kan man med lite god vilja se en åländsk anknytning i färgerna gult, blått och rött, men här är det inte fråga om flaggfärger utan kraftfulla signalfärger.
Konstruktivismen är ju ingen ny företeelse och Simons konstaterar med ett leende att han kanske är den minst samtida i utställningen om samtidskonst.
Rita Jokiranta visar en videoprojektion i storformat som går tillbaka på arbetet ”Invisible Rooms” där hon utforskar konstens värld genom att fotografera fönster till bland annat konstmuseer. Det handlar om vad man ser och vad man vill se. Videokonstverket komplettas av tre stora stillbilder ur ett projekt där hon fotograferar trappor till olika konstgallerier i New York.
Själv betecknar Rita Jokiranta sitt bidrag som ”relativt politiskt”.
Skapa sig ett jag
Ellika Sjöstrands bidrag utgörs av två korta videoprojektioner, filmer på fyra minuter som man kan betrakta i ett litet uppbyggt rum i utställningslokalen.
– Det handlar om unga människors försök att skapa sig ett eget jag oberoende av nära anhörigas och omvärldens förväntningar på dem, förklarar hon.
Verket är en del av en installation som hon visade i ett galleri i Helsingfors år 2004.
Johan Scott visar tre stora målningar i den expressionistiska stil som han ofta arbetat med. Oljemålningarna på plexiglas fyller ena kortväggen i utställningshallen.
En bit av himlen
För utställningens kanske märkligaste verk står Markus Kåhre, som i en ruta i utställningshallens takkonstruktion i betong projicerar en levande bild av himlen ovanför Amos Anderssons konstmuseum i Helsingfors. I utställningen i Helsingfors skall han på motsvarande sätt visa en bit av himlen ovanför Ålands konstmuseum.
Scott och Kåhre kunde inte vara med på pressvisningen i går men kommer möjligen till kvällens vernissage där Pauliina Turakka Purhonen i sin tur inte kan delta. Jan Kaila kan inte heller han komma, men de övriga torde finnas med.
Vernissagen hålls i kväll, tisdag, kl 18-20 och utställningen pågår till den 9 september. I Amos Anderssons konstmuseum pågår utställningen mellan den 15 juni och 5 augusti.
