DELA

Skriver för scen efter ”Glitterscenen”

Monika Fagerholms ”Glitterscenen” blev inte nominerad till Finlandiapriset, men har nu fått tre prisnomineringar inom en vecka: Nordiska rådets litteraturpris, Sveriges radios romanpris och Runebergspriset.
I fredags besökte Fagerholm Mariehamn och kunde bland annat berätta att hon nu jobbar på en pjäs för Göteborgs stadsteater.
Att ”Glitterscenen” inte blev Finlandianominerad grämer henne nog – åtminstone lite grand. Det ycker jag mig märka jag när jag mellan ett försenat flyg och hennes boksignering på Mariehamns bokhandel får en kort pratstund med Monika Fagerholm. Många var det som höjde på ögonbrynen när hon inte fanns med bland de Finlandianominerade.
– Men det har ju varit lite konstigt med mig och Finlandiapriset vare sig ”Diva”, ”Den amerikanska flickan” eller ”Glitterscenen” har blivit nominerade för priset trots att de alla nominerats för Nordiska rådets litteraturpris.
– Men det går över, säger hon med ett leende.


Augustpriset en ära
Att hon fick Augustpriset för ”Den amerikanska flickan”  sätter hon stort värde på. Hon beskriver det som ”en stor ära”.
– Också ”Undebara kvinnor vid vatten” (1994) var Augustrprismominerad, konstaterar hon.
Och prisnomineringar har stor betydelse för en författare.
– Man får fler läsare och man får åka runt och prata om sina böcker. Jag tycker om att möta publik och välkomnar alla slag av reaktioner.


Drog tillbaka manus
Det var tänkt att ”Glitterscenen”, som är en fristående uppföljning av ”Den amerikanska flickan” skulle ha kommit redan tidigare. Monika Fagerholm hade ett manus klart, men drog det tillbaka i sista stund.
Hur kom det sig?
– Jag kände att det helt enkelt inte var som det skulle vara. Det har med mitt sätt att arbeta att göra. Jag planerar mycket litet på förhand och skriver mig fram till min historia. Jag tänker medan jag skriver.
Monika Fagerholm säger att hon nog har en vison i huvudet men undviker att analysera så mycket medan hon arbetar.
– Jag rör mig mot en känsla som sedan blir allt tydligare.
I ett sent skede av arbetsprocessen med det första manuset till ”Glitterscenen” förstod hon att något var fel, att romanen inte öppnade sig. Och då beslöt hon att göra om den.
I en intervju i Sveriges radio sade du att det känns främmande för dig att kalla dig berättare. Vad menar du med det?
– Jag arbetar utgående från berättelser som finns inom mig, i min kropp, utgår från brännpunkter i mig själv och det som bränner i mig finns även hos andra.
Det här sättet att skriva gör att henns romaner ibland kan kännas svåra att komma in i och hon hoppas att läsaren inte skall börja tveka efter de första sidorna utan bara kasta sig in och fortsätta. Som en litterär förebild nämner hon William Faulkner (1897-1962) som inte heller är någon rätlinjig berättare utan har skrivit böcker som är väldigt olika till sin uppläggning.


Tonfall, rytmer
– Jag jobbar i mina romaner mycket med tonfall och rytmer. Särskilt i ”Glitterscenen” är musiken viktig, säger Monika Fagerholm.
– För mig är berättandet bara en del, en ingrediens. Jag gillar ordet roman eftersom jag tycker att det är ett så mycket större ord än berättelse. Romanens värld är en vision.
Vad gör du just nu utöver att resa omkring om berätta om ”Glitterscenen”?
– Jag skriver på en teaterpjäs. Det är min första och det är mycket roligt. Den är beställd av Göteborgs stadsteater och skall ha premiär hösten 2010.

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax