Skrås folkmusik har starka rötter
Folkmusikgruppen Skrås nya skiva ”Bitar” recenseras av Mikael Fröjdö, som finner musik med starka rötter i den nordiska spelmanstraditionen.
Det är med glädje jag hör att Skrå för andra gången presenterar sig med en cd-skiva. ”Bitar” heter den andra långköraren och produktiviteten är det inget fel på, jag misstänker det finns material för en tredje cd-skiva rätt omgående.
Genren är folkmusik och trots att det mesta är nykomponerat så har Andreas Nybergs och John Granlunds fiolspel starka rötter i det traditionella spelmansuttrycket. De musikaliska spelmansförebilderna, låttyperna och speluttrycken på denna skiva återfinns helt klart i det västsvenska spelmanslandskapet och måhända i de uppländska melodislingorna. Killarna har stilkänslan i ryggmärgen, och Jochum Juslin på gitarr och Alexander Lindberg på slagverk är lyhörda för spelmansgunget och spelar följsamt.
”Starka rötter”
Skrås nykomponerade musik på plattan ”Bitar” tillhör den musikgenre som uppstod på 1970-talet i gröna vågens Sverige, då ett nykomponerande i gammal folklig stil med experimentella inslag tog fart bland spelmännen. Det som är självklart idag var starkt ifrågasatt då, nämligen: Får man behandla traditionella låtar som man vill eller får man komponera ny folkmusik så att det fortfarande kan kallas folkmusik? Som sagt, det självklara svaret för nutidsfolkmusikerna behöver inte uttalas.
Skrå representerar ett musicerande med starka rötter i den nordiska spelmanstraditionen, där ingredienserna är individuell skicklighet och tajt samspel med fräscha arrangemang.
Betoning på rytm
Betoningen i Skrås musik ligger på rytmiken, finurliga arrangemang och inslag från pop- och rockgenren. För Skrås del breddar och luftar Jochum Juslin och Alexander Lindberg på ett bra sätt de täta klangbilderna och rytmmattorna som fiolerna ger sig in i. Danskopplingen finns i flera låtar, men detta är främst estradmusik, och den fungerar också lika bra som världens ös på ett svettigt ställe!
Riktigt starka melodier kanske inte finns på plattan, men nog fina arrangemang med ingredienser som ostinaton, spelmansriff, ornamentik, polskestråk, varierande stämföring, bordun, modulation, popriff, popharmonisering m.m. som visar att Skrå har verktygen för vidare språng på den modala musikens stigar.
Favoriter
Jag vill plocka fram några låtar jag speciellt fastnade för: tradlåten ”Botor” är en stark låt som Skrå spelar med ett rakt uttryck. Botor skiljer sig från de övriga låtarna i både stämföring och form, vilket gör att den stcker ut. Nybergs Marsch sjunker in fint med den ensamma fiolen i introt, för att övergå i en renässanspastisch. Cymbalen känns dock omotiverad. ”Granlunds Sofias” vals är också en finstämd fiollåt som säkert kommer att tas upp av andra spelmän.
I inledningslåten ”Birdlife” har man Skrå i ett nötskal: ett tufft gitarrostinato, tajta fioler, följsamt slagverk och sen är det bara att hänga med på de musikaliska infallen. Sen vill jag också plocka fram ”Las Vegas Roadtrip”, med tanke på att Juslin och Lindberg vågar sig på korta improvisationer – mera sådant. Det finns alldeles för lite av den varan i den traditionella spelmansmusiken.
Mera dynamik
Det jag saknar är att man kunde ha spelat mera unisont eller att man till exempel oktaverat mera för att få större variation i dynamiken. Det blir lätt jämntjockt om ett tema upprepas många gånger om inget sker dynamiskt, särskilt på skivinspelningar. Live fungerar det kanske bättre.
Det som är mycket positivt är att ambitionsnivån är hög och att själva arrangemangsbygget i musiken inte är för pretentiöst, utan man häller sig till ett mycket utåtriktande musicerande med en klar live-känsla. Skrå har en grundmurad folkmusikalisk stilkänsla med tätt samspel och flyt i låtarna.
