ORRecensionen publiceras i samarbete med Kritiken Syns!. Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.

Kupolen vid Stallhagen är fullsatt med folk. En viss spänning finns i luften då skymningen långsamt sänker sig över den natursköna omgivningen. Snart ska världspremiären av kammaroperan Orlando ta plats med multibegåvningen Johanna Almark i den enda rollen, en opera som hon jobbat fram själv och baserat på Virginia Woolfs roman från 1928 med samma namn, en opera som har alla förutsättningar att bli fin, tänker jag, eftersom allt är så enkelt: en ensemble, en solist, en scen – det är Johanna Almarks universum vi ska få stiga in i. Recensionen publiceras i samarbete med Kritiken Syns!. Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.

När föreställningen drar igång fångas jag lätt av den tilltalande musiken: ömsom impressionistisk, ömsom vissångs-aktig, ömsom wienklassisk, ömsom barock. Det är en musik som är publiktillvänd och medryckande, som i sina vändningar kan verka en aning brokig, men som på ett kongenialt sätt följer textens och sångerskans nycker och uttryck.

Johanna Almark sjunger följsamt och rent, och bortsett från några balansproblem mellan orkestern och solisten – som kan uppfattas olika beroende på varifrån man lyssnar – är det ett intagande och smakfullt upplägg med denna orkesterklang och denna solist, som ganska genast känns nödvändiga för just denna föreställning.

Ikonisk roman

Handlingen följer Virginia Woolfs romanhandling tätt, med vissa modifikationer. Den berömda romanen har på grund av sin tematik blivit ikonisk, särskilt inom genus- och transstudier. Huvudpersonen odlar i både romanen och i denna opera konstnärsdrömmar, och i Woolfs roman liksom i operan förvandlas hen från man till kvinna under mystiska omständigheter. Denna tematik är förstås central och har i båda tappningar en satirisk funktion.

Det finns också en romantisk berättelse som får spela en stor roll i båda verk. Och i så måtto handlar det om såväl glädje som besvikelse. Orlando sviks i sin kärlek och ägnar sig i stället åt sin konst – komponerandet, som efter många förvecklingar utmynnar i en komposition som vinner publicitet (i boken en dikt). Handlingen går väl i mångt och mycket ut på att acceptera sin könsroll och få syn på könsmaktsordningen. Och det görs på ett stundtals komiskt sätt.

Musiken före librettot

Jag är imponerad av hur musiken och aktören liksom blir en helhet. Man kunde kanske säga att föreställningen ibland är en aning monoton, men graden av monotonitet förlåts lätt då samspelet och musikens kvalitet hela tiden pekar framåt mot något nytt. För min del har musiken alltid kommit före librettot när det gäller opera. Är musiken otillfredsställande kan librettot inte rädda föreställningen. Det omvända gäller dock inte: ett halvdant libretto kan räddas av en enastående musik. Denna föreställning kräver förstås extra stor nerv och närvaro hos aktören, men monoton blir den inte. Man tröttnar inte på vare sig Almark eller musiken. Man hör drag av Purcell, Debussy, Vivaldi och Gershwin, men det är ändå något eget över alltihopa, något originellt.

Tydlig dramaturgi

Även om det kanske inte är så lätt att hänga med emellanåt eftersom allt går på tre språk samtidigt – finska, svenska och engelska – är dramaturgin så pass tydlig att det aldrig uppstår några allvarliga frågetecken. Att texten ibland dränks en aning upplever jag heller inte som ett problem.

Alla verk har sina urpremiärer, alla verk måste framföras en första gång. Sedan kan man bara omtolka verket. Extra speciellt är det, som den här gången, när sångerskan också har skrivit musiken och librettot, och leder föreställningen. Vid sidan om det följsamma skådespeleriet och den njutbara sången från Johanna Almark är ensemblen på samma gång jazzigt lekfull och ytterst samspelt. Helhetsintrycket är mäktigt.

Rekommenderas!

MARTIN HÖGSTRAND
kultur@nyan.ax

Mer läsning

Vackra, sorgsna Schubertsånger klingade i Mariehamns kyrka

Sprakande Dvorak och busigt nyskrivet i öppningskonsert

NYAN RECENSERAR: Storartad Tosca i Stallhalla