Vältrar sig i stridsorgier
Bio
”Arn – Riket vid vägens slut”
Visas på bio Savoy. Genre: Riddarsaga. Med: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Stellan Skarsgård, Morgan Alling, Gustaf Skarsgård med flera. Regi: Peter Flinth. Speltid: 2 tim 7 min. F 13/11.
TRE STJÄRNOR
Många filmkritiker slaktade första ”Arn”, blodigare än slaget om Jerusalem. Att göra ett svenskt ”svärd och sandal”-epos, med budget på 230 miljoner, är att be om trubbel, särskilt när allt baseras på böcker av landets folkligaste författare.
Och motorsågarna gick varma, med all rätt. ”Arn – Tempelriddaren” var en mindre katastrof berättartekniskt. Tempot tvärdog av alla tillbakablickar, Pogo Pedagog-rösten var hopplös, det skulle etableras ännu en ny karaktär här och ett historiskt skede där – alltmedan dialogen kändes lika naturlig som Stellan Skarsgårds stripiga hårförlängning. När filmens (få) subtila ögonblick raserades av ännu några ton övertydliga stråkar, pukor och sakrala körer somnade även jag.
Mot den bakgrunden känns ”Arn – Riket vid vägens slut” som en mycket bättre film. Peter Flinth har en mer tacksam uppgift nu, händelseförloppet sker inom en kortare tidsrymd och han kan fokusera på kärnan – Arn och Cecilias osvikliga tro på kärleken, på Gud, på freden.
Stark scen
’”En dag ska vi leva sida vid sida i Jerusalem”, säger muslimledaren Saladin till vår riddarhjälte och i såna stunder klingar Jan Guillous humanistiska tema fint ihop med actionsekvenserna strax innan.
För filmen vältrar sig i fantastiska stridsorgier, jämförbara med Hollywoodförlagor som ”Braveheart”. Men mitt i alla brutala svärdfajter och truppframryckningar vågar Flinth också mana till sorg; när Arns häst dör uppstår, i all sin stilla enkelhet, en av filmens starkaste scener.
Pepsodentleende
Väl på hemmaplan fastnar Arn i maktröran av Erikska och Sverkerska ätter och här svackar filmen.
Söderkis Gustaf Skarsgård övertygar inte som kung, inte ens i scenerna med pappa Stellan, och plötsligt börjar replikskiftena tangera fånighetens gräns igen. Samtidigt imponeras man av fotot och tidsatmosfären, allt det minutiösa arbete som lagts ned av kostymdesigners och andra bakom kulisserna.
Bara ibland blir det medeltidskitsch och schamporeklam, som när Sofia Helins blonda hårsvall filmas i slow motion och Joakim Nätterqvist ler med kritvita tandrader (fanns Pepsodent på 1200-talet?).
”Arns” historia slutar i moll och ond bråd död men här finns tillräckligt för att legenden ska leva vidare i många år, precis som ”Ivanhoe”.
Förhoppningen, tron, på en fungerande svensk actionsaga segrade till slut.
