Foto: Matilda Saul
Det är en minimalistisk rekvisita i Eldtände, men "mycket mer behövs inte, för det är i språket det mesta händer", skriver recensenten.

Joels ord lyser i Lantz gestaltning

13:10 fredag, 10 juli, 2026

Det finns en lampa som brinner inom varje människa, skriver Joel Pettersson. I föreställningen ”Eldtände” ser Nicklas Lantz till att den fortfarande lyser och visar att Joels ord är lika angelägna idag som när de skrevs för nära hundra år sedan.

När Lantz flyttade till Åland 2011 var det framför allt bildkonstnären Joel Pettersson och författaren till bygdeskådespelen han lärde känna. Men mötet med prosaboken ”Eldtände” väckte intresset för en annan Joel, en Joel bortom den mytomspunne konstnären eller tragiske kulturpersonen.

Det är det skapande jaget – historieberättaren, författaren – vi möter på den lilla scenen i Skeppargården Pellas ladugård. Scenen är i alla bemärkelser minimalistisk: rekvisitan består endast av ett bord och en stol – bägge dessutom i miniatyrformat – samt handskrivna manussidor utspridda på golvet och stigande som en pelare upp mot ladugårdens tak. Så mycket mer behövs inte, för det är i språket det mesta händer: i berättelserna om önskan att berätta men också om oförmågan att berätta. Pjäsen vilar huvudsakligen i Joels text och i Lantz förmåga att levandegöra denna med sin kropp, sitt minspel och sin dans. Han utnyttjar varje nyans som hans röst kan frambringa. Att Lantz är en veritabel enmansensemble, en talang han lär dela med Joel själv, framkommer inte minst när han oväntat plockar fram en mikrofon och levererar en dialog mellan Gud fader och den stackars Joel som förvisas från himmelriket för att han inte förvaltat sin stora diktargåva. Eller när han lyfter sig själv i nackhåren – här tar texten verkligen kropp och blir levande framför oss.

Foto: Matilda Saul

”Pjäsen vilar huvudsakligen i Joels text och i Lantz förmåga att levandegöra denna med sin kropp, sitt minspel och sin dans. ”

Den lilla scenen till trots är det en större värld som Lantz inscenering pekar mot. Mickels Joel i Norrby, Lemland får träda tillbaka för en mer allmängiltig och allmänmänsklig tematik. Det handlar om skapandets villkor, dess vedermödor men framför allt dess glädjeämnen. Föreställningen avslutas med den fina berättelsen om modern: författaren vill skriva en unik bok, i endast ett exemplar, om moderns händer, hur de arbetar, hur de knäpps till bön.

Lantz ganska koncentrerade urval ur ”Eldtände” betonar med nödvändighet vissa aspekter av Joels skapande jag, medan andra hamnar i bakgrunden. Lantz visar visserligen att skapandet inte enbart är en njutning utan en ständig kamp. Men det finns mörkare delar av boken, som berättar om ensamhet, utanförskap och sjukdom, som pekar på skapandets tragiska sidor. Också det komplexa förhållandet till den plats som Joel levde på och verkade i och till de människor han umgicks med (frånsett modern) berörs bara kort. Med tanke på att pjäsen, med sin speltid på under en timme, känns en aning kort, är detta teman som kunde ha varit intressanta att fördjupa.

Samtidigt har Joel Petterssons tragiska livshistoria berättats många gånger tidigare, även på scen, både som teater och som opera. Lantz föreställning är en välkommen nytolkning som dels betonar den Joel som finns inskriven i texterna snarare än den biografiska, dels visar på den glädje och det ljus som fanns hos Joel och som finns i oss alla.

I pjäsen talas om en lampa som brinner inom var och en, en lampa som är glädjen. Låt dina medmänniskor få del av ditt ljus, låt dem få se din lampa, säger Joel Pettersson. I dessa tider är det väl ett budskap som var och en av oss behöver få höra och som dröjer sig kvar efter föreställningen. Det påminner oss om något som lätt glöms bort: att ljuset blir starkare när det delas. För den som vill möta detta ljus rekommenderar jag varmt ett besök i Pellas dunkla ladugård, in i Joels värld, där Joels ord och Lantz gestaltning tillsammans lyser med skärpa.