Hur man rapporterar från verkligheten
Litteraturen har större genomslagskraft än nyhetsrapportering och politik. Det känner fyra författare som beskrivit livet på samhällets skuggsida. (På bilden Anders Roslund.)
Livet i skuggan kan ha två sidor. Det kan vara en skön svalkande skugga eller en dålig skugga där man lämnas utanför säger samtalsledaren Lotta Angergård inledningsvis. Anders Roslund, Börje Hellström, Susanna Alakoski och Anna-Lena Laurén har alla skrivit om livet i den dåliga skuggan, den när man bli osynlig och skyddslös.
Social frågor, samhällsproblem, politiska beslut som gick fel eller rationella ekonomiska beslut. Det finns många förklaringar till varför endel människor flyttar under jorden, försvinner, far illa eller dör för tidigt.
Att förstå
– Jag skriver för att bearbeta sorg, men också att förstå samtiden. Vi har gått från att inte ha hemlösa, till att ha hemlösa, till att ha hemlösa som står på knä och tigger, säger Susanna Alakoski.
– Jag försökte rapportera i femton år i nyhetsmedia om sociala frågor, säger Anders Roslund
Men först genom litteraturen upplever han att hans röst blir hörd
För Anna-Lena Laurén, som nyhetskorrespondent i Ryssland, var det svårt att undvika att skriva om hur fullständigt hjälplösa de ryska människorna är gentemot systemet.
En viktig uppgift för författarna är att synliggöra det som försiggår i skuggan. När den svenska Kriminalvården gick ut med att man lyckats få bort all narkotika från fängelset Kumla kunde Roslund och Hellström dementera det påståendet.
– Det finns inte ett land i världen som lyckats få bort knarket från sina fängelser, varför skulle just Sverige, säger Hellström. Vi beskrev hur man tar in narkotika på en anstalt, men de ville inte höra det.
Att påverka
Alakoski var pressekreterare för Gudrun Schyman en tid och har även arbetat som socialarbetare. Men först genom sina böcker kan hon göra sig hörd.
– Litteraturen är större än politiken, säger hon.
Laurén kan inte påverka Ryssland, men kanske medvetandegöra omvärlden.
– Jag beskriver ett samhälle som jag inte är en del av och inte kan påverka eftersom Kreml aldrig kommer att läsa mina texter.
Alla fyra författare bygger sina berättelser på sanningen, men på lite olika sätt. Laurén gör det som journalist, Roslund och Hellström på basen av vad deras kontakter berättar.
– Ansvaret mot den du arbetar med är stort. Vi har unika kontakter och vi kan komma tillbaks, säger Roslund.
För Alakoski är perspektivet annorlunda, hon kan berätta utifrån sina egna erfarenheter.
– Jag vet hur politiken slår mot den arbetande befolkningen, säger Alakoski. Man styr snabbt in arbetarungarna på arbetslivet. De ska bli arbetare. Jag är fortfarande den enda i släkten som gjort en klassresa, det vill säga flyttat till en annan social grupp.
Välfärdsstat
Alla fyra ser att samhället avhumaniseras alltmer. Laurén har sett hur illa man kan ha det i de forna sovjetiska regionerna.
– Jag skulle inte täckas klaga på hur det är i Finland, man jag ser också här en stark tendens till att allt ska vara lönsamt.
Alakoski slutade som socialarbetare när hon kände att även hon gick in i lönsamhetsfällan. Som socialarbetare skulle hon ta reda på om en klient var berättigad till att få tandvård.
– Jag märkte att jag satt och resonerade med en tandläkare om just den tanden var nödvändig. Då slutade jag.
Börje Hellström ser en stor klyfta mellan beslutsfattare och vanligt folk. Man sparar in på till exempel psykvården genom att stänga en avdelning, men ser inte vilka kostnader det innebär på annat håll.
Det som myndigheter och politiker inte vill eller kan säga öppet, det kan författare av dessa fyras sort skriva om. De lyfter fram skuggvarelserna i ljuset. Och kanske också hjälper dem.
