Årets under ytan
Madeleine Pawli, 9E Övernäs skola
Motivering: Hela juryn drabbades av denna text som skickligt skildrar ett barns försök till att förstå sådant som ingen vuxen varken vill eller kan förklara. En berättelse som ligger i tiden och belyser svårigheten i att se vad andra människor bär på.
”Pojken på leksaksskeppet”
En gång för länge sedan, bland vajande vass och oändliga stråängar, stodpojken på leksaksskeppet. Kriget flödade hans ögon, där han stod stadigt på de väder slitna plankorna. Jag förstod inte varför han aldrig kom ner till oss andra, eller det konstiga orden han skrek ut; varför han alltid trampade ner de blomstrande blommor och hatade att se på de öppna fälten. Jag kände mig som friast med vinden virvlande i håret och solstrålarna som smekte min hy. Det gjorde inte han. Jag var nyfiken, på den tiden, och frågade mamma varför han bar så tjocka tröjor mitt på sommaren och varför han aldrig syntes till på vintern. Jag förstod inte de gamla kvinnorna som klagade på tiden, eller bekymren som andra hade. Men vad jag förstod vad att man inte kunde gå nära pojken på leksaksskeppet. Han var våldsam, sa de vuxna. Han skrek. Han slog. Han förstörde. Den dagen jag fick reda på att han var lika gammal som min bror, fast ändå ett huvud kortare än mig, gick jag fram till honom för att fråga varför det var så. Men då mina slitna sandaler kom för nära regnade stenar och kottar över mig. Han skrek de okända orden om och om igen, tills jag försvann. Efter det höll jag mig borta från honom. Jag gick in om han kom ut och höll mig med de andra barnen på gården. Det var inte förrän jag var äldre som jag förstod varför han var som han var: hur kristallerna påminde honom om kulorna som sköts, och snön som smalt likt blod som rann. Varför skeppet, med väder slitna plankor och murket tak blev hans revir, medan gården var vår. Varför de tjocka tröjorna aldrig värmde, och mina älskade fält, hans mardröm. Varför de gamla kvinnorna klagade på tiden, och grannarna på honom. Jag vet aldrig hur det gick med honom, men ibland önskar jag att jag visste.
Årets monster
Sofia Westerberg, 9A Övernäs skola
Motivering: För en stark text med sinne för detaljer och skriven med en kännbar berättarglädje. I sann Mary Shelley-anda skrivs här fram ett monster som, trots dess blodiga brott, här görs svår att hata. I denna text tvingas läsaren inte bara in i monstrets perspektiv – utan även att förstå det.
”Mamma till mamma”
Det sägs att det mest fridfulla sättet att dö är medan man sover, därför är monstret vaket på natten. Skrik och rop från människor som levde för hundra år sedan ekar fortfarande i hennes huvud. Det var länge sedan nu, men den läxan blev lärd och kommer aldrig behöva läras om. Hon drar upp människan ur sängen framför henne och bäddar sedan så fint hon lyckas med sina långa, trubbiga klor. Sedan försvinner hon ur byn, utan att lämna minsta spår efter sig.
Grottan i skogen är inte okänd för invånarna. De vet att någonting finns där inne, men ingen är modig nog att ta reda på vad. I hundra år har det legat kvar där, då och då andats djupt nog att få träden runtom att darra. Men utan förvarning kom hon ut, och det hon lämnade kvar kunde inte gå länge utan mat.
Nästa natt återvänder monstret till byn. Färre lampor är släckta än föregående natt, men det spelar ingen roll. Hon tar sig in och ut så kvickt och tystlåtet att ingen får chansen att skrämmas. Det är iallafall vad hon tror. Hon har alltid försökt undvika människornas barn, för hon har det inte i sig att se en sådan hjälplös liten varelse dö. Men hon har inte insett hur nyfikna barn kan vara. Hon märker inte den lilla flickan som paralyserat följer henne med blicken från sitt sovrumsfönster.
****************************************************
När solen stiger och förljuvar morgonen med sitt sken är det bara ett fåtal personer om orkar njuta av det. Rebecca är en utav dem. En storm har dragit sig över byn och hon tänker inte gå miste om den lugna tiden på dygnet innan någon annan har vaknat. Människor är svåra att förstå sig på, så Rebecca tillvaratar varenda sekund hon får för sig själv, till skillnad från sin dotter som längtar efter andra människors sällskap. Rebeccas fridfulla stund på balkongen avbryts tillslut när gatorna fylls utav högljudda människor. Hon går in och drar fast gardinerna efter sig. Hon tar sig ner för trappan och drar i dörrhandtaget till dotterns rum.
“Hilda, är du vaken?” frågar hon lugnt.
“Ja”, svarar dottern medan hon vrider sig i sängen och beter sig så naturligt hon kan. Hon gnuggar ena handen mot ögat och gäspar. “Jag kommer snart”, lägger hon till och ler tröttsamt.
Rebecca lämnar rummet med dörren på glänt. Hilda reser sig och stänger den. Just nu är Hilda ensam. Hon vet något ingen annan vet. Hon har svaret på den enda frågan man hör något om i byn just nu.
****************************************************
Monstret slänger fram sitt byte och sliter honom i tre bitar. Tre små ansikten tittar fram och haltar mot varsin bit, från stenen de just legat bakom. De är dubbelt så stora som de var föregående dag, men inte i närheten av så stora som sin mor. Ungarna slukar upp hennes byte innan hon hinner lägga sig ner, helt utmattad vid stenen. Men de är inte mätta. Deras magar vrålar och de ylar av smärta medan de haltar tillbaka till stenen och kryper upp i mammans famn. Hon lider outhärdligt av att se dem plågas, men hur ska hon lyckas dra hem mer än en man i taget? För sina barn gör man vad som helst.
****************************************************
Rebecca har hört nyheterna. Ännu en man är försvunnen och det börjar bli allt svårare at dölja för Hilda vad som pågår i byn. Det är det enda någon tycks prata om, och människor pratar så högt.
Men Hilda bryr sig inte om vad de säger, för hon vet mer än vad de gör.
För varje natt som går är det fler bybor som försvinner. Det är många som har valt att flytta därifrån av rädsla, men några har inte ens tänkt tanken. Hilda sover längre och längre på dagen och Rebecca blir alltmer orolig. Det är inte likt henne att vara så trött och Rebeccas tankar slukas av alla möjliga orsaker.
Medan mamman ligger vaken och grubblar, sitter dottern vid fönsterkarmen och väntar. Väntar på att någon ska se vad hon ser. På att vem det än är ska göra något. Säga något. Hon vågar inte gå och lägga sig förrän varelsen lämnar byn.
Men väntandet är förgäves. De vuxna är för upptagna i sina egna hem för att titta ut när varelsen tar sig in i någon annans. Hilda ser hur varelsen virrigt svävar runt från hus till hus. “Snälla, kom inte hitåt”, tänker hon för sig själv. Men fler hus blir tömda på människor varje dygn. Snart kanske det bara finns ett kvar. Hon vill veta vad varelsen gör med dem men hon är livrädd för att bli bortrövad mitt i natten. Det måste finnas ett annat sätt.
Rebecca låter problem bli till hemligheter, som kastas bort och gömmer sig i skuggorna. Men Hilda är som ett ljus. Om hon går förbi en skugga, tycks det alltid vara någonting som skimrar där inne.
Ett täcke av grå moln flyter fram på himlen och alla byns färger tvättas bort. Jorden mörknar, blommor sjunker ihop och en stor skugga täcker vartenda hus. Hilda och Rebecca sitter vid köksbordet med varsin kopp te. Rebecca kan inte prata om svåra saker, så hon ignorerar dem. Hon vill göra allt hon kan för att beskydda Hilda, men tänk om allt bara blir värre av att ta upp det? Därför umgås de oftast utan ord. Nu lyssnar de på regnet som öser ner och trummar på fönstren. De håller sina tankar inne. Gör vad de än tror att är bäst. Men Hilda är en liten flicka. Hur ska hon veta vad som är bäst? Hon har gjort upp en plan – så simpel som man skulle förvänta sig av ett barn. I natt tänkte hon sluta vänta.
****************************************************
Monstret gör sitt bästa för att ta hem fler människor varje natt, men de börjar försvinna. Hon letar igenom så många hus hon hinner och tvingas ibland återvända till grottan tomhänt. Ungarna är svaga. De sover nästan hela tiden, och när de inte sover gråter de. Under natten kurar de ihop sig till en hög medan de väntar på att deras mamma ska komma hem och när hon gör det omfamnar hon dem hårt med hela sin kropp. Hennes sörjande låter inte, men det bränner i både hennes och ungarnas hjärtan.
Ännu en natt spenderar monstret i byn. Hon söker stressat igenom tio hus innan hon hittar en endaste människa. En kort mager man, som själv bara har en halv portion ärtsoppa i magen. Han får duga. Hon sticker en av sina klor rakt igenom hans hals och drar snabbt med honom tillbaka mot grottan. Regnet piskar henne i ansiktet och pölarna i marken har blivit så djupa att de låter som floder. Hon hör inte att någon följer efter henne.
Det tar ungarna en sekund att reagera när deras mamma kommer hem. Hon sliter isär mannen och delar ut bitarna till dem. Plötsligt hör hon en flämtning utanför grottan. Hon rusar mot ljudet och möts av en liten, nyfiken flicka. Monstret höjer sina klor och stirrar iskallt ner på den lilla varelsen som har fallit bakåt efter att hon sett sin egen grannes arm slitas från sin kropp. Ett rop hörs från träden och monstret hejdar sig. Inom kort står en kvinna framför barnet. Hon skriker. Monstret iakttar henne. De darrande händerna. Den iskalla blicken. Monstret vet exakt hur hon känner. Hon stirrar på dem och väntar på att de ska gå sin väg. När hon sänker klorna slutar kvinnan skrika. Hon andas häftigt och håller hårt i den lilla människan bakom sig. Monstret går tillbaka in i grottan.
****************************************************
Både håret och kläderna är genomblöta. Först nu märker Rebecca det. Hon lyfter upp Hilda i sin famn och bär henne hela vägen hem. När de är uppe på tröskeln ser Hilda sina egna naiva fotspår i marken och tar ett hårdare grepp om sin mamma. Rebecca släpper ner Hilda på sin stol vid köksbordet och sätter en kastrull med vatten på spisen. Sedan går hon och sätter sig på knä framför sin dotter.
“Vi måste prata”, säger hon och tar hennes händer.
Hilda svarar inte, men hon bryter heller inte ögonkontakten.
“Vi ska flytta.”
****************************************************
Ungarna andas långsammare och långsammare, tills de inte gör det alls. Monstret svävar sorgset runt i skogen. Säger hejdå till vartenda träd som är lika gammalt som honsjälv. Hon svävar runt i den tysta, övergivna byn, ber om ursäkt till vartenda tomma hus. Sedan återvänder hon till grottan. Hon kramar om sina älskade och tar sitt sista andetag.
Årets realist
Ella Granström, 9H Kyrkby högstadieskola
Motivering: En välskriven och suggestiv text som berör flera utmanade teman som vänskap, frigörelse och om att hitta sig själv. Stilen är enkel men effektiv, och då det ges utrymme att tolka texten på flera olika sätt blir den tankeväckande för läsaren.
”Skuggor & Skimmer”, skriven av M. W. Greene
Min mamma har lärt mig allt jag kan, det är ett som är säkert. Det var hon som en gång lärde mig att man bör hålla i saxars blad då man räcker över dem till någon, inte handtaget.
”För att undvika att den person man ger saxen till kommer till skada, förstår du”, förklarade hon tålmodigt. Jag har aldrig glömt de orden.
Hon lärde mig också att man inte under några omständigheter bör röra vid en fjärils vingar, oavsett hur vackra de är och hur gärna man vill. Till och med om fjärilen själv väljer att landa på ens hand gäller det.
”De är inte bara vackra, de är ömtåliga också”, var hennes förklaring till det. ”Fjärilar tål att beundras, men gnider du bort stoftet från deras vingar så dör de. Det vill du väl inte vara skyldig till, eller hur? Titta, inte röra. Kom ihåg det, Micha.”
Titta, inte röra. Lilla jag hade aldrig hört något så hjärtskärande. Jag minns än idag hur ont det tog i mig då jag tittade bort mot fjärilen i flykt en sista gång. Den flög rätt in i den bländande solen, men jag kunde ändå inte förmå mig att titta bort.
”Sluta med det där”, sa mamma då. Hennes röst var vass som eggen på bladen av en sax och allt jag kunde tänka på var den vackra fjärilens ömtåliga vingar. ”Sluta nu, Micha”, sa mamma skarpt då hon märkte att jag inte lyssnade. ”Ögonen tål inte att stirra rätt in i solen, det vet du. Micha, se på mig när jag pratar med dig.”
”Jag ser”, mumlade jag. Jag vände motvilligt blicken mot mamma som nu satt på huk och granskade mig ingående med rynkad panna. ”Förlåt.”
”Ta på dig de här nu”, sa mamma bestämt och fiskade sedan upp ett par solglasögon ur fickan på sina kortbyxor. Hon spände ögonen i mig då hon räckte över dem. ”Nu, Micha.”
Vad hade jag för annat val än att göra som hon sa? Jag satte på mig solglasögonen, om än motvilligt. Mamma såg nöjd ut och det var väl allt som räknades?
Nu i efterhand känns det lite som att se tillbaka på ett tidigare liv då jag tänker på min barndom. De få minnen jag har är alla av soliga dagar, knän prydda med gräsfläckar och blåmärken som skiftar i grönt, och de känns knappt som mina egna. Hur kan livet någonsin ha känts så bekymmersfritt? Jag känner mig nästan lite elak som önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och varna mitt yngre jag för vad som komma skall. Hon räknas ju knappt som jag, så pass olika är vi. Lilla Micha är en helt annan person i mitt huvud, en liten flicka som förtjänar att förbli naiv och därmed lycklig resten av sitt liv eller åtminstone så länge som det bara är möjligt.
Ändå kan jag inte låta bli att föreställa mig att det är daggvått gräs och inte kallt kakel jag känner mot mina bara knän just nu. Jag föreställer mig hur jag sitter på huk framför mitt yngre jag och håller hennes små händer i mina medans jag berättar om en framtid som består av fläckiga badrumsspeglar och krackelerade ögonskuggor, knogar vita som det porslin de avtecknas mot och nedsmutsade handfat i samma färg som burar av revben nedfläckade med längtan i nyanser av grönt och blått och lila.
”Som blåmärken?”, frågar lilla Micha försiktigt, hon som vanligtvis är så livlig av sig.
”Visst, som blåmärken”, säger jag och blir plötsligt plågsamt medveten om hur spritt språngande galen jag måste se ut just nu, jag med mina utbuktande ögonlock överdragna med lager på lager av skuggor och skimmer i färger som matchar lilla Michas blåslagna knän. Jag undrar om hon undrar vem jag hamnat i slagsmål med. Hur förklarar man för ett oskyldigt barn att det är livets knogar hon måste akta sig för? Hur förklarar man att längtan bultar i takt med hjärtat och förr eller senare måste man klämma åt och strypa den tills den tystnar? Antingen det eller så får man helt enkelt lov att spendera resten av sitt liv med att kalla den vid fel namn och ignorera det ständiga illamåendet som aldrig går över och som heller inte går att spy upp hur mycket man än försöker. Jag
om någon vet att det alternativet inte är att föredra.
Jag är ganska säker på att mina egna knän är täckta av blåmärken vid det här laget, så pass länge har jag knäböjt på det här badrumsgolvet. Mina knogar börjar långsamt återfå sin färg i takt med att det sista av mina krafter tynar bort och mitt grepp om toastolens kant ger vika. Jag orkar inte längre sitta upprätt och porslinet är kallt mot min panna, men ännu är jag inte beredd att ge mig. Jag vägrar lämna det här badrummet förrän jag har lyckats få upp något, om inte allt, av det som med jämna mellanrum vänder och vrider sig i min mage likt en levande varelse vars namn jag önskar att jag inte visste.
Då hörs en försiktig knackning på dörren och en lågmäld röst som jag känner igen alltför väl, och plötsligt tycks idén om kapitulation vara väldigt lockande.
”Micha, är du där?”
Jag säger ingenting, vågar knappt andas. Hon öppnar dörren utan att vänta på svar, kliver över tröskeln med så fjäderlätta steg att jag inte vet säkert var exakt hon befinner sig förrän hennes röst upprepar mitt namn från någonstans snett bakom mig.
”Mår du bra?” Den väl maskerade oron i hennes röst är påtaglig endast för dem som har lärt sig känna igen den, det vill säga inte många. Jag önskar att jag inte var en av de få.
”Vad händer, Micha?”, frågar Wilma tyst. ”Mår du illa?”
”Jag mår bra”, säger jag kallt. ”Seriöst, jag klarar mig. Du kan gå.”
”Känns det som att du ska spy?”, envisas hon. ”Du har väl inte redan gjort det, va?”
”Gå din väg”, säger jag skarpt. Lyssnar jag tillräckligt noga är jag säker på att jag kommer höra ljudet av söndertrasade fjärilsvingar som singlar ner till golvet. Bara tanken gör mig alldeles panikslagen, och innan jag vet ordet av har jag höjt rösten. ”Snälla, gå härifrån”, säger jag bönfallande. ”Jag klarar mig, det är okej. Låt mig vara, bara.”
”Nej”, säger Wilma milt, och jag om någon vet vad det exakta tonfallet betyder då det kommer från henne. Hon kommer inte att ge med sig oavsett vad jag har att säga om saken. Ändå kan jag inte låta bli att höja rösten ytterligare i ett desperat försök att få henne på andra tankar.
”Men gå, säger jag! Vad är det du inte fattar?”
Jag får inget svar, precis som väntat. Om jag inte visste bättre skulle jag ta hennes plötsliga tystnad som ett tecken på att jag sårat henne, men jag känner Wilma. Alldeles för väl, kanske man kan tycka, och uppenbarligen gäller detsamma henne. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tänka om det. Om hon vet att jag innerst inne vill ha henne här och ingen annanstans, trots mina upprepade försök att dölja det… vad mer vet hon?
Återigen nås mina öron av ljudet av välbekanta, fjäderlätta steg. Jag sitter knäpptyst och är plötsligt vansinnigt glad åt mitt långa hår som jag nu kan gömma ansiktet bakom. Egentligen gillar jag inte att ha långt hår, men min mamma har gång på gång gjort det klart för mig att en kort frisyr av det slag som jag kan tänka mig att ha absolut inte kommer på fråga. Nu verkar det ju som att hon hade rätt då hon fattade det beslutet.
Jag känner snarare än hör hur Wilma sjunker ner på knä snett bakom mig. Hennes händer är i mitt hår inom loppet av några sekunder och jag blir genast plågsamt medveten om hur äckligt svettig jag är just nu, men Wilma verkar inte bry sig. Hon samlar ihop mitt hår i sina kupade händer och drar försiktigt undan det från mitt ansikte, så försiktigt att man skulle kunna tro att det vore lika skört som en fjärils vingar. Det låter just likt Wilma att våga sig på något så riskfyllt som att röra vid något så ömtåligt. Om jag hade hennes ändlösa tålamod och stadiga händer kanske jag också skulle våga, men just nu tror jag bestämt att jag nöjer mig med att vara den som tas om hand.
Några minuter av total tystnad passerar då varken Wilma eller jag rör oss ur fläcken. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att allt utom porslinet i mitt grepp har upphört att existera, det och knogarna som med jämna mellanrum snuddar vid min nacke i en bråkdels sekund eller så bara för att sedan försvinna som om de aldrig varit där. Jag hinner knappt lägga märke till att hela jag skälver förrän skakningarna redan har omvandlats till darrningar, och efter ytterligare en stunds knäpptyst stillasittande upphör de helt. Den hemska känslan i min mage börjar äntligen avta. Jag sträcker lite på mig och inser snabbt att jag inte längre känner mig alldeles svag som tidigare. Först då tar jag tillräckligt med mod till mig för att titta upp och ångrar det nästan omedelbart.
Wilmas blick är redan fixerad på mig då jag möter den. Hela hon skimrar likt en fjäril i solen. Det har hon alltid gjort och kommer alltid att göra, det är jag säker på. Jag vet inte om det är sminket som gör det eller inte, men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre. Allt jag vet är att sättet hon skimrar på är omöjligt att återskapa. Tro mig, jag har försökt. Varje dag i åratal har jag spenderat timtal framför spegeln i badrummet med siktet inställt på just det, och hittills har varje försök slutat likadant. Resultatet blir bättre och bättre för varje gång, så mycket kan jag erkänna, men ändå är jag aldrig riktigt nöjd.
Något fattas fortfarande efter alla dessa år. Varje gång jag lämnar badrummet är det med en känsla av tomhet inombords och händer och ögonlock som glittrar med än vad mina ögon gjort på åratal. Senast det hände var för bara några timmar sedan då en försiktig knackning på dörren till mitt hus störde friden som jag sett fram emot att få njuta av i ungefär en halvtimme till, helst ännu längre än så. Jag blev tvungen att rusa ut ur badrummet med bara ena ögat färdigt sminkat och möttes av ett förtjust utrop sekunden jag slog upp ytterdörren på vid gavel.
”Du måste lära mig hur man sminkar sig sådär”, var det första Wilma kom på att säga, sin klumpiga vana trogen, och med ens var irritationen och den alltför välbekanta känslan av tomhet som alldeles nyss uppslukat mig som bortblåst.
”Hej på dig också”, sa jag, min egen vana trogen, och övergav kvickt alla tankar på att sminka mig färdigt. Jag snurrade runt och gick i förväg till mitt rum medans Wilma blev kvar i hallen för att sparka av sig skorna. Hennes skratt följde med mig hela vägen in och hängde kvar i luften resten av kvällen, långt efter att resten av våra vänner dök upp och huset fylldes till brädden med uppspelt tjatter.
”Vilken tur att din mamma sa ja till slut”, var det någon som sa då hon fick syn på Wilma i dörröppningen till mitt rum, men helt ärligt minns jag inte vem det var. ”Hur lyckades du övertala henne?”
”Ingen aning”, sa Wilma och himlade med ögonen på det där dramatiska sättet som bara hon kan. ”Men länge tog det i alla fall. Inte för att jag vet vad hon tror att ska hända, det är ju liksom bara vi och hon känner ju er alla.”
”Hon är väl rädd att du ska bli full eller något”, föreslog jag, halvt på skämt eftersom jag vet att det aldrig skulle falla Wilma in och halvt på allvar eftersom jag vet sedan länge att hennes mamma inte känner sin egen dotter lika väl som jag gör.
”Som om du skulle låta mig”, var allt Wilma hade att säga om det, ännu en påminnelse om att detsamma gäller henne som gäller mig. Och såklart hade hon rätt i det hon sa. Jag är inte direkt pigg på att vara den som blir tvungen att städa upp för att min bästa vän bestämde sig för att bli full och spy överallt, men jag hoppas Wilma vet att jag skulle vara beredd att göra det ifall det någonsin behövdes.
Allteftersom kvällen löpte på visade det sig att Wilma var långt ifrån den enda som uppskattade mitt smink, men hennes komplimang värmde mest av alla. Trots det var den känslan ändå ingenting i jämförelse med hur jag känner mig just nu, och det skrämmer mig mer än något annat.
Är en ständig, gnagande känsla av tomhet att föredra över alltför många överväldiga känslor på en och samma gång? Det är en fråga jag väldigt gärna vill få var på, men vågar jag ta det första steget mot sanningen?
”Du, Wilma?”, säger jag tyst och får en plötslig snilleblixt som lika gärna skulle kunna vara det första tecknet på vansinne. Jag ryser till och reser mig upp precis lika plötsligt som idén i fråga slog mig, ser ner på Wilma med andan i halsen. ”Jag behöver din hjälp med en sak. Skulle du gå med på att klippa mitt hår?”
Wilma tvekar inte en sekund. ”Visst”, säger hon och ställer sig upp, hon också. ”Nu?”
”Nu”, säger jag, och plötsligt vill jag inget hellre än att hon ska veta exakt hur mycket jag älskar att hon aldrig frågar obekväma frågor och att hon är precis lika galen och impulsiv som jag. ”Vänta bara”, säger jag hastigt och skyndar sedan ut ur badrummet med siktet inställt på köket. På vägen dit passerar jag vardagsrummet vars golv är överstrött med ett gäng madrasser varav alla utom två är ockuperade av sovande tonåringar. Någons fot har letat sig över kanten på madrassen och ner i en omkullvält skål med chips som jag svär stod upp då jag klev över den för bara någon timme sedan. Jag tassar på tå bort mot
köket och småspringer på tillbakavägen, alldeles för exalterad för att ödsla någon tid på att vara diskret när en av mina sovande vänner ändå snarkar så förbaskat högljutt.
När jag återvänder till badrummet är det med en kökssax i handen. Wilma, som står kvar precis där jag lämnade henne, ler lite smått då hon får syn på den. Hon sträcker ut handen mot mig och ser på mig på ett sätt som får mig att inse ganska snabbt att hon är beredd att vänta ännu lite till om det behövs, men jag har aldrig förr känt mig mer redo för någonting än jag gör just nu. Jag räcker henne saxen utan att tveka och inser alldeles för sent att jag håller den fel väg, men Wilma säger inget om det utan tar tag i bladet som om det vore den enklaste saken i världen att göra. Det blixtrar till då hon vinklar saxen så
att skenet från lamporna ovanför spegeln reflekteras i metallen, och för ett ögonblick ser jag framför mig hur den vackraste fjärilen jag någonsin sett flyger rätt in i solen och fattar eld medans jag tafatt står och ser på.
”Vänd dig om”, säger Wilma, så det gör jag. Jag ser på min bästa vän en sista gång och snurrar sedan runt, och med ens står jag öga mot öga med min egen spegelbild. Jag är endast fläckvis vit som ett lakan i ansiktet, tacka mitt ojämnt fördelade smink för det. Jag skulle gissa att detsamma kan sägas om påslakanet jag lämnade efter mig i vardagsrummet. Kort sagt ser jag ut som ett sammanbitet men onekligen beslutsamt vrak. Wilma tittar fram från bakom min axel och möter min blick i spegeln.
”Allt bra?”, frågar hon tyst.
”Ja, visst”, kraxar jag. ”Du då?”
”Jo, alltså… det var väl inte riktigt det här jag hade tänkt mig att skulle hända när jag gick med på att sova över”, säger Wilma och lyfter sedan saxen till mitt hår medans hon kammar fingrarna igenom det med sin fria hand. ”Ska allt bort?”
”Så gott som allt”, säger jag hest och vänder sedan blicken mot golvet, vågar inte se på henne mer. ”Har du någonsin gjort det här förut?”
”Det vet du att jag inte har”, säger Wilma. ”Men någon gång måste väl vara den första, eller hur? Och ärligt talat så är jag trött på att hålla tillbaka från saker jag inte är det minsta rädd för bara för att vara på säkra sidan.”
Mer behöver hon inte säga för att jag ska veta exakt vem det är hon pratar om.
”Gör inte det då”, säger jag häftigt. ”Jag vet inte hur din mamma har fått för sig att du är den sortens person som går sönder vid minsta lilla, men både du och jag vet att du inte är det. Du är inte ömtålig, Wilma. Jag ser ingen anledning varför du ens skulle försöka låtsas vara någon du inte är för hennes skull.”
Wilma säger ingenting. Några få sekunder passerar då allt jag hör är bådas våra andetag och blodet som susar i mina öron, och sedan… klipp.
Mitt hjärta stannar i mitt bröst och fladdrar sedan till liv igen. Det är med andan i halsen jag ser på medans en ensam hårlock faller till golvet och lägger sig längs med den glittriga springan mellan en kakelplatta och en annan.
”Jag bestämmer själv vad jag gör med mitt liv”, hörs Wilmas röst yttra någonstans snett bakom mig, tyst men bestämt. Klipp. ”Och jag är inte ömtålig.”
Sedan säger hon inget mer och fokuserar istället på klippandet av mitt hår. Tystnaden lägger sig och blir tjock som sirap allteftersom högen med hår på golvet växer, och jag låter det hända. Det skadar väl ändå inte att dra ut lite på saker och ting? Min nacke blottas sakta men säkert och det dröjer inte länge förrän det av mitt hår som ramar in mitt ansikte är så gott som borta, det med. Plötsligt känns det så mycket lättare att andas och jag kan inte låta bli att skratta rakt ut.
”Du, Wilma?”, säger jag och fångar hennes blick i flykten för vad som känns som första gången på evigheter. ”Jag har något jag måste berätta för dig,”
