Att tacka nej till en Iphone
I veckan hittade jag ett guldkantat brev i postlådan. Det var från min mobiloperatör. Mitt namn stod skrivet på kuvertet i sirlig, röd skrivstil.
Det var uppenbart att det inte var frågan om ett av de där vanliga ”BETALA RÄKNINGEN ELLER SÅ SKICKAR VI STOJAN PÅ DIG”-breven.
Jag sprättade girigt upp kuvertet och möttes av ett, enligt avsändaren, ”Oemotståndligt Erbjudande”.
Det gick i korthet ut på att jag skulle få en Iphone, och inte vilken Iphone som helst, utan en Iphone 4. Alldeles gratis.
Det enda jag behövde göra för att få telefonen var att förlänga mitt abonnemang i två år (och smatta på en hundring per månad, och förbinda mig att bla bla bla under 24 månader och yada yada förpliktelser och etc etc finstilt på baksidan av kontraktet, ni vet ju vilka villkor vi telefonerare numera accepterar utan att blinka).
Det var frestande förstås. Vi snackar ju Iphone 4. ”Telefonen som alla vill ha.”
Precis när den tanken for genom min skalle bestämde jag mig. Jag ställde mig framför hallspegeln, rev erbjudandet i småbitar och sade högt för mig själv: NEJ!
Och vet ni. Det nejet kändes i hela kroppen. Varma svallvågor av vällust sköljde in över min sura maggrop och bäddade in den i ljuvaste änglabomull. Jag ville skrika ut det inför hela världen: ”JAG SKULLE INTE VILJA HA ER PERFEKTA OCH VÄLDESIGNADE TELEFON OM DEN SÅ VORE INSMORD MED MIN FAVORITSYLT!”
Det där nejet kändes så överraskande bra och starkt att jag blev tvungen att googla för att fatta vad jag upplevt. Till slut hittade jag en teori på en nätsida. Det finns ett syndrom som kallas ”Hype backlash”. En bloggare beskriver det på ett fint sätt: ”Många misantroper med enormt ego har en spontan drift att söka utanförskap för att bekräfta sin särskiljning från den stora massan.” En kulturellt förankrad variant av ”kärringen mot strömmen”, helt enkelt. Tänka sig. Men det kändes inte som hela sanningen.
Det var en påläst, prylälskande vän som fick polletten att trilla ner. ”Har du ETT ENDA rationellt argument för att inte ta emot den där perfekta telefonen?” undrade han med darrande stämma.
Nej. Det hade jag förstås inte. Telefonen är ju bäst på marknaden. Men det här handlade inte om kvalitet. Inte heller om ekonomi, etik eller ens förnuft.
Det handlade, förstod jag med ens, om tjusningen i att någon gång få resonera som en femåring. Att svara ”därför” på frågan ”varför” utan att ha ett enda vettigt argument. Att vara tjurskallig för tjurskallighetens egen skull. Att göra det lite svårare för sig än man behöver. Att skapa lite friktion. För ibland är det, som bob hund påpekar, så oerhört skönt att inte veta sitt eget bästa. Även när det handlar om något så banalt som en telefon.
Några få bekanta hyllade mitt beslut, men av fel orsak. De trodde att jag hade tagit ställning mot ”Apple-sekten”, vilket jag förstås inte hade gjort – jag skriver ju det här på en Macbook Pro. Ibland kan tjurskallighet för tjurskallighetens egen skull tydligen förväxlas med principer.
Tre dagar efter att det Oemotståndliga Erbjudandet slutat gälla gick min gamla mobiltelefon sönder.
Jag skrockar av förtjusning när jag tänker på det.
