80 är ingen ålder längre
Kvinnorna omkring mig har blivit lite äldre. Redaktionen där jag numera utför mitt dagliga värv består nämligen av något fler 50-plussare än den förra redaktionen. Jag har bytt kvinnotidningen amelia mot den något mognare kvinnotidningen M-magasin.
Fortfarande väcker det, häpnadsväckande nog, munterhet och förvåning hos vissa att jag varje dag arbetar med en tidning som görs för kvinnor (mestadels) av kvinnor (mestadels). Men de kan dra åt helvete, det är 2016, och man producerar faktiskt inte tidningar med könsorganet.
Man lär sig dessutom saker på mitt nya jobb. Man lär sig saker när man börjar prata med de något äldre människorna ”där ute”. Och då syftar jag inte på människor i mina unga föräldrars ålder, utan på folk som nått 80 eller kanske 95.
Till exempel lär man sig att 80 inte är någon ålder längre. Jag fattade det inte förrän en av förlagets korrekturläsare sjukskrev sig. När vi på redaktionen skulle leta upp hans telefonnummer på nätet snubblade vi över hans födelsedata. Han var född 1930.
”Hur fasen kan han vara 86?” skrek vi i mun på varandra. ”Han är ju inte ens kutryggig, han är inte svartvit och han pratar inte med journalfilmsröst. Dessutom är han mer kvicktänkt än alla andra här uppe!”
Vi skrek så en stund, sen skämdes vi lite.
En annan sak som jag har lärt mig på mitt nya jobb är att när man uppnått en viss ålder, då börjar ens vuxna barn bete sig konstigt mot en. De blir misstänksamma. När de kommer hem över julen och andra familjehelger, då går de raka vägen till kylskåpet – men inte för att de är hungriga och vill ha något gott. Nej, de gör så för att granska.
”Herregud, den här mjölken är ju från millennieskiftet!”
”VA?! Jag visste inte ens att gamla kycklingfiléer kunde få SKÄGG, men den här har ju fått SKEPPARKRANS!”
”Är det här bearnaisesås eller bara riktigt, riktigt, riktigt trött äppeljuice?”
Och så håller de på.
Sen går de in i badrummet och anmärker på damm bakom toastolen, kissfläckar på tvättmaskinen och bitar av fot-hud i handfatet.
”NÄR STÄDADE NI SENAST EGENTLIGEN?” skriker de då, till sina stackars föräldrar.
Väldigt många barn verkar tro att deras föräldrar har blivit dementa bara för att de ger blanka fan i att två deciliter grädde i kylen riskerar att bli uranklassat, eller för att de har låtit bli att plocka upp lite gammal hud. Föräldrarna kanske har viktigare saker för sig när barnen är på annan ort. De kanske skådar fåglar, dricker vin eller spelar nakenyatzy.
Det ska väl barnen ge fan i.
Jag har en känsla av att jag under vissa Ålandshelger har gjort mig lite för lustig över en och annan uråldrig mjölktetra i mammas och pappas kylskåp, och kanske lyfte jag vid mitt förra besök ut en badrumsmatta på altanen och hävdade att den luktade ”som om en sjuk hund hade tvättat fötterna där”. Jag minns inte så noga, det kan ha varit så. I så fall ber jag om ursäkt. Å hela min generations vägnar ber jag om ursäkt.
Jag vågar nästan lova att mitt nya jobb kommer att göra mig till en bättre son.
Däremot är jag fortsättningsvis usel på kvinnor. Det kunde inte ens tio år på tidningen amelia råda bot på.
