Demokrati är inget lätt spel. Det såg vi i stadsfullmäktiges omröstning i tisdags. 27 röstberättigade befann sig i salen. Tio av dem pläderade tydligt att de var emot att staden skulle köpa Hälsans Hus. Därtill fanns det två ledamöter som sade sig vara emot, men inte ville gå emot sina partikamrater. Därför lade de alltså ner sina röster. Men emot var de.

Barbro Sundbacks åsikt i frågan vet alla. Hon har hela tiden varit emot köpet. Men hon var frånvarande och hennes ersättare röstade tvärtemot vad hon skulle ha gjort. Konstigt.

Och så har vi Roger Nordlund som skulle ha röstat på Ytternäs ängar ifall det alternativet hade funnits. Han var emot köpet av Hälsans Hus men röstade för – av brist på bättre alternativ och av hänsyn till det gedigna arbetet som stadens tjänstemän hade utfört och därigenom fått större insikter i de svårbedömbara detaljerna än vad han hade. Men emot var han – innerst inne.

Summan av kardemumman är att det i stadsfullmäktige finns 14 ordinarie ledamöter som egentligen är emot köpet av Hälsans Hus. Endast 13 är därmed för. Att röstningen ändå utföll med 15 röster för köpet och 10 emot betyder förstås inte att man kan ifrågasätta den formella riktigheten av röstningen, men nog torde det finnas en och annan mariehamnare som skrapar sig i huvudet och undrar över hur det kunde gå så här – att de som påstod sig vara emot köpet förlorade i omröstningen – trots att de var i majoritet.

Det är inte alltid lätt att förstå de demokratiska beslutsprocessernas krumsprång.

FÖRETAGARE MED KALKYLVANA

Mer läsning

Doppingen får nya propelleraggregat

Ikea i Uppsala stängt resten av året

Stadspolitikens beslutsvägar