Vindkraft en möjlighet
Bäste David!
Finlands regering har gått in för att vindkraft är ett bra alternativ för att åstadkomma ett hållbart samhälle och jag är av samma åsikt. Regeringen har i regeringsprogrammet sagt att vindkraftverk skall anläggas på ”de bästa och mest vindstarka områdena” i Finland, och dit hör enligt alla mätningar Åland.
I riket finns fortfarande av olika orsaker ett stort motstånd mot vindkraftverk. På Åland finns inte längre något sådant motstånd, tvärtom vill de flesta se vindkraften utbyggd, det skulle vara till nytta för alla och ändå händer ingenting. Jag försäkrar ingenting kan vara mer frustrerande än denna process.
I det första utkastet till proposition till lag om stöd till produktion av el från förnybara källor stod det att Åland inte skulle kunna komma ifråga för stödet. Det hindret undanröjdes ur lagtexten, men ingick fotfarande i motiveringarna till i propositionen (RP 152/2010) då den kom till rikdagen. Det hindret undanröjde grundlagsutskottet vid behandlingen av lagförslaget 2010 (GrUu 37/2010), för övrigt ett av de svåraste ärenden i grundlagsutskottet under min tid som riksdagsledamot.
Jag har i anföranden i riksdagen och på min hemsida (www.naucler.ax) redogjort för alla turer och skall inte tynga det här brevet med alla detaljer, men det kan sammanfattas så att justitieministeriet i ett utlåtande redan 2009 sagt att det är möjligt att lösa frågan, grundlagsutskottet 2010 har sagt att det är möjligt att lösa frågan, Ålandsdelegationen 2010 har sagt att det är möjligt att lösa frågan och slutligen bad näringsministeriet om Justitiekanslers utlåtande 2012, och även han sade att det var möjligt.
För att det inte skulle råda någon tvekan om att den politiska viljan finns, uttalade sig också statsminister Katainen och sade, att de eventuella hinder som kvarstod skall undanröjas, för att möjliggöra för riket att investera i åländsk vindkraft. Tjänstemännen gavs följaktligen i uppdrag att lösa de tekniska problemen och här är vi. Det hör inte till min roll att ingripa i den processen, men väl följa den genom att först varje månad och senare varje vecka ställa frågor, både till tjänstemän och till politiker.
Man måste ha tålamod i det här uppdraget, men någonstans går gränsen, och den är för mig nu överskriden. Jag anser att det är dags för dem som konkret arbetar med frågan att redovisa var i processen ärendet befinner sig, vilka hinder som ännu behöver undanröjas och hur tidtabellen ser ut.
Tack för ditt engagemang!
Elisabeth Nauclér,
riksdagsledamot
