Vart ska vi ta vägen?
Då var det dags igen. Kommunerna har lite pengar och än en gång drabbas de svagaste i samhället. Den senaste tiden har diskussionerna gått heta kring Pixnekliniken i Malax. Klienterna är för få och kommunerna satsar hellre på öppenvård. Kommunerna sparar pengar men klienterna får ändå adekvat vård. Det låter väl bra?
Om du på den frågan svarade ja, ställer jag följande fråga: vart ska då vi ta vägen? Vi är barnen till missbrukarna. Vi har växt/växer upp i en miljö där otrygghet, rädsla, skam, fattigdom, fysiskt och psykiskt våld är vardagsmat. Vi är tvungna att växa upp redan som barn och ta ett ansvar som inget barn ska behöva ha. Ännu år 2016 är psykisk ohälsa ett tabubelagt område och missbruk i hemmet ska hemlighållas så långt det bara går. Många barn är ofta helt ensamma i sin situation och tar själva till alkohol eller droger när de blir äldre, bara för att de inte längre orkar med vardagen.
Min syster och jag hade tur. År 2005, när vi redan levt med missbruk i fyra år, startade Pixnekliniken, i samarbete med USM r.f., sin verksamhet för barn till missbrukare. Vi var tre barn på det första lägret men redan andra och tredje gången hade antalet ökat. Verksamheten fortsatte och utvecklades med tiden. Idag deltar 15–20 barn och unga i lägren och nya ansikten dyker hela tiden upp. Från att ha riktat sig till barn, vars föräldrar missbrukar alkohol, är idag också barn, vars föräldrar missbrukar droger och andra rusningsmedel, välkomna. Jag räknas inte längre som barn och har mer och mer börjat få en ledarroll på våra läger. I elva år har jag deltagit i verksamheten för barn och unga på Pixnekliniken och trots att min förälder inte längre missbrukar har jag fortfarande behov av att lätta på trycket med jämna mellanrum. Ärren försvinner inte på en dag.
Pixnekliniken är en oas för oss barn som växer upp i ett hem med missbruk. När hemmet inte längre är den trygga hamnen måste man söka den på annat håll. Det är ingen skillnad om det är föräldern eller barnet som befinner sig på Pixne, det innebär ändå en tid av lugn och trygghet. När föräldern är på vård behöver vi barn inte oroa oss för honom/henne, eftersom vi vet att han/hon blir väl omhändertagen och för oss barn är det ett avbrott i vardagen att få delta i verksamheten.
Under lägren får vi möjlighet att prata med vuxna som är utbildade specifikt inom missbrukarvård. Vi får information om missbruk och verktyg att hantera situationen vi befinner oss i. Vi får delta i ett roligt program och träffa andra barn och unga som är i samma situation. Med åren har vi blivit lite av en dysfunktionell familj och nya familjemedlemmar är alltid välkomna. Vi får dessutom kontaktpersoner som vi kan kontakta när som helst om vi har behov av att prata eller behöver råd. För ett ensamt barn är det ovärderligt!
Till sist vill jag inflika att det förstås finns andra instanser att vända sig till och som oftast också är inkopplade i dessa situationer, till exempel socialarbetare, psykolog och skolkurator. Tyvärr ger dessa i nuläget inte tillräckligt stöd i en situation som denna. Det är helt skilda saker att prata med någon som är expert på missbruk och någon som har kännedom om det och vi får ett stöd från Pixnekliniken som vi inte får någon annanstans, både från de vuxna och varandra.
Så säg mig, ni politiker och beslutsfattare, om ni stänger Pixnekliniken, vart ska vi ta vägen?
Maria Hagberg
(samt barnen och ungdomarna ur gruppen ”Se mig”/ USM r.f:s verksamhet för barn till missbrukare)
