Vänster, höger eller mitt emellan?
Hur ideologisk är egentligen den åländska politiken? Är Åland så borgerligt som man gärna framställer det? Spelar det egentligen någon ideologisk roll vilka partier som regerar på Åland? Frågorna är berättigade då den förda politiken ofta kan vara svår att identifiera som mitten/höger (borgerlig) eller vänster. Utan snarast pragmatisk, litet vänsterut.
Hur blev det så här? En viktig orsak är klumpsumman. En stor skillnad mellan borgerlig- och vänsterpolitik är synen på hur man genererar de offentliga inkomsterna och vad samhällsservicen får kosta. Klumpsumman har varit en trygg inkomstkälla som b la skapat en bild av att näringsverksamheten inte behövt vara en prioriterad offentlig inkomstkälla och att man haft råd att spendera. Ideologiskt skapar klumpsumman vänsterekonomi och -politik.
Egen beskattningsbehörighet är däremot borgerlig ideologi där man dels ser till att skapa så bra offentliga förutsättningar som möjligt för det privata näringslivet, och dels tvingas till att hushålla med de offentliga pengarna. Tillspetsat kan man säga att landskapet, ideologiskt, drivs med en politik som ligger till vänster, medan kommunerna befinner sig på mitten eller litet till höger. Och att den ekonomiska modellen styr ideologin i det politiska arbetet, inte politikerna.
Men det här innebär inte att vi behöver sitta fast i klumpsummefällan och låna till driften när pengarna inte räcker till. Vi kan bryta oss loss genom att ta mer politiskt ansvar för saker som hitintills prioriterats ned. Det kräver självfallet politisk mod och en benhård vilja att faktiskt agera enligt de borgerliga principerna om en aktiv näringspolitik, effektivitetskrav på förvaltningen och stenkoll på de offentliga utgifterna. Det kräver också en genomarbetad strategi för drift och utveckling av ett borgerligt samhälle i stället för enstaka populistiska nejutspel i sakfrågor.
En viktig del av näringspolitiken, som också förbättrar kvaliteten i den offentliga förvaltningen, är bolagiseringar, privatiseringar och utmanarrätten. Principen är att all verksamhet som inte är myndighetsutövning, strategiska ledningsfunktioner eller lagstadgad verksamhet skall testats om den kan bedrivas på ett mer kostnadseffektivt sätt av en privat leverantör. Med en klart fastställd kvalitetsnivå. Detta innebär alltså inte att privatisering är ett självändamål, utan att den skall användas där verksamheten kan bedrivas mer kostnadseffektivt i privat regi, med samma eller lägre pris för kunden.
Ett bra exempel på det här är den alltmer infekterade debatten om tunnel till Föglö. Det finns inget som kräver att stora infrastrukturprojekt skall drivas och bekostas av det offentliga. En borgerlig hantering av tunnelärendet skulle i stället vara att, med tydliga ramar, ge privata intressen möjligheten att bygga och driva en tunnel och landskapets roll enbart skulle vara myndighetsutövande och ev delägarskap. I stället för att som nu bedriva ren vänsterpolitik och låta skattebetalarna stå för alla risker.
ERIK SCHÜTTEN (MSÅ)
