Tystnadskultur och journalistik
Jag tycker att det i båda åländska lokaltidningarna har uppstått en oroväckande tystnadskultur kring det pågående kriget i Ukraina och särskilt i förhållande till ryska människor på Åland. Enligt min åsikt finns det en undfallande journalistisk linje där reportrar systematiskt inte vill eller vågar fråga hur ålänningar med ryska som modersmål ser på konflikten i Ukraina.
Redaktionen låter mig inte ge praktiska exempel på detta. Enligt mitt synsätt (i motsats till den rådande kutymen) innebär det absolut inte att en enskild individ ”ställs till svars” om man med beaktande av det rådande världsläget ställer en fråga som är ytterst aktuell och journalistiskt välmotiverad.
Det är lätt att tycka att kriget i Ukraina är något så hemskt att man inte alls vill ta upp frågan med människor som på olika sätt kan ha en personlig koppling till saken. Det är bekvämast så både för journalister och andra människor i vårt dagliga liv, men undfallenhet medför som känt att man snabbt befinner sig på tystnadskulturens sluttande plan.
Vi har nyligen lokalt fått läsa om hur en tystnadskultur har medverkat till att det synbarligen under många, många år förekommit ett fult spel bakom åländska teaterkulisser. Det är förstås en himmelsvid skillnad mellan kriget i Ukraina och sexuella trakasserier i en åländsk amatörteaterförening, men tystnadskulturen fungerar både i stort och smått.
Att det behövdes Hufvudstadsbladet för att avslöja vad som verkligen hänt inom Teater Alandica rf är också ett underbetyg för de åländska medierna och deras journalister.
ROLF-LENNART WITTING
GAMMAL(DAGS) JOURNALIST
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
