DELA

Teoretiska studier gynnas framom praktiska kunskaper

I sitt remissvar till lagutskottet föreslog Ålands vänner i Helsingfors r.f. att bortflyttade ålänningar generellt skulle få hålla sin hembygdsrätt i tio år. De politiker som var av annan åsikt när de röstade för den nya lagen har skäl att ta sig en tankeställare kring nedanstående frågor.

Vi är väl alla överens att det är positivt om åländska ungdomar skaffar sig erfarenhet annanstans innan de slår sig ner för gott på Åland. Den nya lagen omhuldar speciellt de som är borta för att studera. Ändå är det knappast i den gruppen man hittar de återflyttade entreprenörerna som Åland har ett sådant behov av.

En typisk studerande är en person som gillat att i skolan bli skedmatad med kunskap, och som efter studentexamen bli skedmatade i olika högre läroinrättningar. De blir nog välanpassade tjänstemän, men det är inte vad det åländska näringslivet direkt behöver. Det är bland dem som begett sig ut för att arbeta man kommer att återfinna driftiga företagare och yrkeskunniga arbetare. Algot Johansson är det mest kända exemplet. Tro mig, det finns flera.

Har man alls i lagstiftningsarbetet bett om utlåtande från det åländska näringslivets representanter?

Låt oss ta två bröder som exempel. Den ena brodern har funderat över varför ålänningarna inte kan bygga lönsamma segelbåtar, när österbottningarna kan. Han tar jobb hos en av dessa framgångsrika båtbyggare. Hans bror inleder juridiska studier. När båda varit borta från Åland i sex år får de gemensamt ärva en sommarstuga av sin farbror. Båda får ärva, men bara juris studerande får besitta sin andel av arvet, båtbyggarens andel går till tvångsförsäljning.

Varför ge teoretiska studier sådana privilegier framom praktiska kunskaper?

”Studier” är idag ett svårdefinierbart begrepp, jämfört med när jag skrev studenten 1959. Då var vi ett dussintal studenter. Det var allmän känt var och vad vi började studera.

Läget idag är annorlunda. Det är inte bara universitet och högskolor. Yrkesskolornas utbildning sträcker sig längre och kompletteras med läroavtal. Det finns vuxenutbildning på ett annat sätt, till exempel Komvux i Sverige. Det finns gränsfall såsom studier vid Aromatherapy Institute.

Och så finns det studier via Internet från också reputerliga (ansedda, red.anm) universitet. Men kanske båtbyggaren helt fiffigt enrollerar (värvar, red.anm) sig i ett av dessa ”universitet” på Internet som mot betalning utfärdar studieintyg, diplom och även doktorsexamen.

Hur skall man definiera ”studier” i dessa dagar?

Problemet med att definiera studier sopas under mattan i lagförslaget om hembygdsrättsförfarande. Man hänvisar till studiestödslagens definition av studier. Det är litet som att försöka pressa en rund plugg genom ett fyrkantigt hål.

Studiestödslagen bereddes för att ge landskapet möjlighet att bevilja studiestöd, utan en tanke på att den också skulle vara lämplig för att avgöra frågor om hembygdsrätt. Det torde ställas högre krav på att lagstifta om att frånta någon en rättighet än om att dela ut stödpengar.

Är det rätt att en lag om hembygdsrätt skall underordnas en lag om studiestöd?

Lagen om hembygdsrättsförfarande blir ganska komplicerad om man fortfarande propsar på att studerande skall få hålla sin privilegierade ställning. Redan av lagförslagets text handlar över 10 procent (1 sida av 9) om studentskyddet. Men trots att lagens rubrik talar om ”förfarande” förblir det aktuella förfarandet höljt i dunkel.

Jag har försökt bena ut förfarandet. Man börjar med att söka svaret i studiestödslagen (13 sidor) och gå vidare till lagtexten (4,5 sidor) om arbetsmarknads- och studieservicemyndigheten. Fortfarandet är förfarandet oklart. Först vid kontakt med myndighetschefen Tomas Lundberg framgick det att det är handläggningschefen Kerstin Sundman som fattar självständiga beslut beträffande beviljande av studiestöd.

Har handläggningschefen hörts i lagutskottet vad hon anser om att axla ansvar också för beslut om hembygdsrätt?

Den största gruppen av studerande är väl ändå de som inte ens sökt studiestöd. De förväntas nu komma in till landskapsregeringen med dokumentation över studieresultat plus en ansökan om förlängd hembygdsrätt. Detta innebär närmare hundratals med ansökningar att behandla varje år, delvis gällande ganska kvistiga fall. Igen lämnar lagförslaget frågan om ”förfarandet” öppen.

Vad kan det kosta i tid och pengar att behandla denna mängd av ansökningar om förlängd hembygdsrätt?

Idag har en juris studerande i praktiken tio års bortavaro förrän hen förlorar sin hembygdsrätt. Juristen lämnar kanske Åland vid 18 års ålder, arbetaren kanske vid 16. Juristen förlorar sin hembygdsrätt vid 28 års ålder, arbetaren när han fyller 21.

På vilket sätt skulle det vara illa om alla bortaålänningar skulle få hålla hembygdsrätten lika länge som studerande?

Jan Kåhre

För bevakningsgruppen Ålands Vänner i Helsingfors r.f.