Staden hade övertaget mot Eat
Så har då såväl tingsrätt som hovrätt (NÅ 9.11) avkunnat sin dom över Mariehamns stad mot företagaren för matstället Eat.
Kontraktet stipulerar något bryskt att arrendatorn inte har någon rätt till ersättning för investeringar om uppsägning sker på grund av kontraktsbrott från arrendatorns sida. Öppethållning och städning sköttes inte enligt ordalydelsen i den av staden framtagna kontraktstexten och varken arrendatorn eller ens hans juridiska konsulter hade förvånansvärt nog ens tyckts ha läst paragrafer som med beaktande av praktik och ekonomi inte på något sätt kunde ha efterlevts. Alltså sitter han där med rättegångskostnader för motparten om drygt 28 000 euro; denna summa vågar jag gissa att har ett par nollor mer än det belopp som lades ned på juridik eller ens genomläsning innan avtalet undertecknades. Därför säger juridiken med all rätt att rättvisa har skipats och att någon annan utgång inte ens var tänkbar.
Både stad och arrendator verkar inom ett rättssamhälle där parter i civilmål liksom enskilda medborgares rättigheter att yttra sig och ingå avtal är rättsligt garanterade. Det kan vi alla vara lyckliga för och se att detta inte är fallet ens på platser som geografiskt och kulturellt ligger oss ganska nära. Man kunde till och med hävda att apokalypsen inte bara kommer genom klimatet utan att den redan är här för människor utan grundläggande rättigheter som texter i lokaltidningar eller andra för oss givna sätt att utrycka vår mening.
Men som fallet Eat också visar är denna juridiska rättvisa ibland endast en chimär. Liksom företag med oändligt större resurser än enskilda har också offentligrättsliga institutioner som stat och kommuner på förhand ett övertag över de flesta av sina kontraktstagare och detta faktum upphävs inte av någon abstrakt rättsteori. Därmed bör det här finnas ett moraliskt ansvar för åtminstone offentliga parter att beakta detta. När staden ingår kommersiella avtal med enskilda är det i bådas intresse att projektet fungerar till fördel för skatter, företagsvinster och service till allmänheten.
Staden alltså. I perspektivet av klimat och diktatur kan agerandet se ut som en lätt förseelse men då vore inte de för legitimiteten nödvändiga förpliktelser som tillkommer ett organ som representerar folket beaktade och att den drabbade parten just är en del av detta folk.
Å andra sidan: erfars att staden avser att sänka skatten på arbete och höja för fastigheter. Vem såg den komma, då hittills råd från OECD klingat för döva öron. Att cyniskt tro att något blir rätt på fler försök vore väl en orättvisa och opassande till advent; kanske genuin förbättring, rentav.
Peter Andersson
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
