Sjökvarteret i stöpsleven
Med förvåning och oro noterar jag den debatt om Sjökvarterets framtida inriktning som pågår i Mariehamn. Jag har väl knappast något mandat att lägga mig i inre åländska angelägenheter, men då jag som sjöhistoriker och ålandsvän följt Sjökvarteret sedan dess första ansatser på 80-talet och dessutom på hemmaplan är inblandad i ett projekt med många beröringspunkter (det länsmuseiägda Saxemara Båtvarv i Blekinge) tycker jag mig ändå ha anledning att ge några synpunkter från min horisont.
Den egna sjöhistorien är essentiell i Ålands samhällsutveckling och samtidigt sammansatt till sin karaktär. Åland blev under mellankrigstiden internationellt berömt som hemort för den sista flottan av stora seglande handelsfartyg i fart. Då framstod det naturligtvis som självklart att fokusera på dessa och deras epok när man på 1930-talet började lägga grunden för det sedermera världsberömda Ålands Sjöfartsmuseum.
Resten av det maritima kulturarvet, bondesjöfarten, det inhemska skeppsbyggeriet, skärgårdskulturens mångahanda inslag, det som egentligen var den magnifika djupsjöfartens rötter och förutsättning, fick inte riktigt plats där och var kanske inte heller det som intresserade Kap Horn- kaptenerna i Västra hamnen mest.
Insikten om detta skapade Sjökvarteret som idé. Med bygget av galeasen Albanus på en tillfällig varvsplats återuppväcktes en kunskap som höll på att gå förlorad om hur det gick till att med gamla tiders förutsättningar bygga en fraktskuta av trä. Den originella tanken att efter skrovets sjösättning bevara varvsplatsen med dess anordningar, så nyskapad den var, och snart använda den i nya stora projekt, pekar fram mot det fullbordade Sjökvarteret, sådant som åtminstone vi utsocknes ”branschfolk” och beundrare uppskattar och oupphörligen framhåller det som ett föredöme.
Alltsammans, Stiftelsen som huvudman, garant för syfte och ändamål och ansvarig för det museala uppdragets fullföljande, de skickliga hantverkarna som verkar inom området som egna företagare, föreningarna med Sjökvarteret som hemvist och inte minst de arkitektoniska kvaliteterna i områdets gestaltning – allt grupperar sig kring sitt övergripande tema på ett lysande sätt.
Därför känns den diskussion som nu har blossat upp efter verksamhetsledarens, av styrelseordföranden stödda förslag om väsentliga förändringar både förståelig och olustig. Ambitionen sägs vara att stärka ekonomin genom ökade intäkter till Stiftelsen, vilket naturligtvis är vällovligt om insatserna är rimliga. Men om reformerna förutsätter en kursändring från den program- och stadgeenliga kärnverksamheten mot en framtida roll som evenemangscenter vid stranden, då borde valet vara självklart. Även om detta rentav skulle göra driften självbärande.
Det förvånar för övrigt lite, att det välmående Åland är så angeläget att få bort bidragsfinansieringen. En verksamhet som denna, som på ett närmast unikt sätt belyser de sjöbaserade näringarnas lokala villkor, medel och möjligheter, och därmed mycket av landskapet Ålands kulturella identitet, är ju i hög grad ett samhälleligt ansvar att stödja och vidmakthålla och också att ha insyn i.
Kulturanläggningar av detta slag är nog ganska svåra att få självbärande med bibehållen kvalitet men kan ändå i någon mening räknas hem i ett samhällsperspektiv genom att deras attraktivitet lockar nya och återkommande besökarskaror som lämnar pengar efter sig hos Sjökvarterets hantverkare, ute i Mariehamn och på hela Åland.
I diskussionerna har intressanta tankegångar skymtat om något slags fördjupat samarbete med Ålands Sjöfartsmuseum. Spinn vidare på den tråden!
Björn O. Svensson, Saxemara, Ronneby
