Problematiskt slopa krav på finländskt medborgarskap för hembygdsrätt
Inom åländskt näringsliv höjs röster för att öppna upp den åländska hembygdsrätten till sökande som saknar finländskt medborgarskap. Ålands fredinstituts forskare Heidi Öst påminner om att kravet på finländskt medborgarskap för hembygdsrätten har sitt ursprung i Nationernas förbunds beslut från 1921 och i Ålandsöverenskommelsen. Det ingår i ett ”paket” av kompromisser, och kan vara svårt att slopa utan att påverka de övriga garantierna.
Torsdagen den 28.4 hölls ett seminarium i Ålands hotell- och restaurangskola där den åländska hembygdsrätten, näringsrätten och jordförvärvsrätten diskuterades av näringslivsrepresentanterna Göran Lindholm och Daniel Dahlén, samt näringsavdelningens chef Linnea Johansson . Arrangör var Åländsk Center och Harry Jansson. Undertecknad, Ålands fredinstituts forskare Heidi Öst, deltog för att kommentera de synpunkter som näringslivsrepresentanterna förde fram huvudsakligen ur en juridisk synvinkel.
Rubriken för seminariet var ’Hembygdsrätt, näringsrätt och jordförvärvsrätt i förändring’. Att den åländska minoritetsskyddsregimen har förändrats sedan 1920-talet är någonting som fredsinstitutet betonat länge. Institutets forskare skildrar dynamiken bakom de förändringar som ägt rum i en ny publikation som kommer att lanseras den 1 november i samband med lagtingets högtidliga öppnande och ett seminarium om Ålandsexemplet. Frågan som kom upp på gårdagens seminarium var dock om dagens lagstiftning behöver förändras ytterligare och i så fall på vilket sätt. De olika talarna betonade olika behov och sätt att förändra samtliga åländska särrättigheter.
Göran Lindholm framförde näringslivets behov av att attrahera experter och kompetens till Åland. Strandtomter var det främsta sättet för näringslivet att lyckas med detta, enligt Lindholm. Han menade att en förändring av jordförvärvsregelverket inte nödvändigtvis var ett måste, men att landskapsregeringens tolkning av det existerande regelverket helt enkelt måste ta hänsyn till näringslivets behov . Han betonade att landskapsregeringen har rätt att bedöma varje jordförvärvsansökan som ett enskilt fall. Gällande hembygdsrätten diskuterades förslagen att slopa kravet på finländskt medborgarskap, vilket Daniel Dahlén förespråkade, samt att förlänga tiden en person med åländsk hembygdsrätt kunde studera utomlands utan att förlora sin hembygdsrätt .
Av dessa förändringsförslag är det i synnerhet förslaget om att slopa kravet på finländskt medborgarskap som ur en juridisk synvinkel ter sig problematiskt. Debatten kring kravet på finländskt medborgarskap är en gammal debatt, vilket Lindholm också konstaterade. Visserligen uppställdes inte detta krav i den första självstyrelselagen, den som ålänningarna tackade nej till. Men kravet är en central beståndsdel av den så kallade Ålandsöverenskommelsen som slöts mellan Finland och Sverige 1921. Kravet har sitt ursprung i Nationernas förbunds beslut 1921, vilket rekommenderade att Finland skulle införa garantier bland annat för att fastställa skäliga gränser för inflyttades rösträtt på Åland. Genom 1922 års garantilag kopplades kommunal rösträtt samt rösträtt i lagtingsval på Åland till laga bo och hemvist i fem år samt finländskt medborgarskap. Eftersom kravet på finländskt medborgarskap är en del av den kompromiss som löste Ålandsfrågan, är det näst intill omöjligt att omförhandla detta enskilda krav utan att även ta i beaktande andra aspekter av denna lösning som skyddet för det svenska språket i skolorna samt bevarandet av jordegendomen i åländska händer. Då Nationernas Förbunds beslut även utgör grunden för Ålandsprotokollets undantag, kan även dessa äventyras i en eventuell omförhandling av Ålandsfrågans lösning , något som redan tagits upp i media av jurister på fastlandet som länge stött Ålands självstyrelse.
Att sätta upp slopandet av medborgarskapskravet som målsättning borde därför inte göras lättvindigt. Min mening är att det endast bör göras om medborgarskapskravet bevisligen utesluter personer bosatta på Åland från att delta i vår demokrati och verka på ön. Detta har inte bevisats. Alla vuxna som varit bosatta på Åland tillräckligt länge och har nöjaktiga kunskaper i finska eller svenska kan ansöka om finländskt medborgarskap. Hur många inflyttade till Åland som uppfyller dessa krav har inte beviljats medborgarskap? Då Finland och Sverige, liksom många andra länder, tillåter dubbelt medborgarskap behöver personer som vill ansöka om medborgarskap och hembygdsrätt på Åland inte nödvändigtvis heller avsäga sig sitt svenska eller annat medborgarskap. Visserligen kostar det att ansöka om medborgarskap, vilket kan anses vara ett hinder för mindre bemedlade. Om avgifterna för att söka medborgarskap är så höga att det utesluter en del inflyttades möjlighet att ansöka om medborgarskap borde det diskuteras med Statens ämbetsverk. Eller så beslutar lagtinget som Danne Sundman föreslog på torsdagens seminarium hjälpa inflyttade betala kostnaden för att söka finländskt medborgarskap . Sådana politiska förslag har mer trovärdighet och genomförbarhet än förslaget om att slopa kravet på finländskt medborgarskap.
Heidi Öst,
10.5.2011
Utvalda källhänvisningar:
Sjölund, A-L ”Ålandsprotokollet och EG-rättens icke-diskrimineringsprincip” Rapport från Ålands Fredsinstitut Nr. 2-2008
Spiliopoulou Åkermark, S. (red.) ”Den åländska hembygdsrätten” Ålands lagting & Ålands fredsinstitut 2007
Öst, H. ”Kartläggning av landskapsregeringens tillståndsgivande av näringsrätt samt jordförvärvstillstånd” Ålands handelskammare 2008
