Politisk tondövhet hos nuvarande regeringskoalitionen
Den politiska tondövheten når ständigt nya höjder och börjar bli ett reellt problem för det åländska samhället. Åländsk politik präglades under sina glansdagar under 1960-70 talen, då grunden till dagens välfärd lades, av en resultatinriktad politik där problem och utmaningar hanterades med en ibland nästan respektlös entreprenörsanda snarare än traditionell politik. Visst bråkade politikerna. Men på ett sätt som skapade dynamik.
Vändningen kom när vi fick vår ”klumpsumma” i stället för beskattningsrätt. En ny generation politiker dök upp som öste ur en aldrig sinande källa till sina projekt. Utan att behöva lyfta ett finger för att tjäna in något. Med massor av pängar behöver man aldrig optimera något heller. Börjar det gå tungt så öser man bara på med mer.
Följande stora förändring kom med EU-anslutningen då vi också samtidigt fixade till ett skatteundantag som, under en övergångsperiod, skulle trygga snabba och billiga sjötransporter.
EU-anslutningen innebär att det åländska samhället, i stället för den tidigare hårt slutna marknaden, har blivit en del av det globala samhället. Men med skatteundantagets begränsningar som innebär att det åländska näringslivet huvudsakligen har att hålla sig till en fortsättningsvis lokal pytteliten marknad. Men nu med stenhård konkurrens från resten av EU. Och utestängda från framför allt den viktiga digitala gränslösa ekonomin.
Inget varar dock för evigt, inte heller en bottenlös klumpsumma. Utom då den ”tillfälliga” lösningen med skatteundantaget som permanentats som ”omöjligt” att ta bort. Och det är här den politiska tondövheten slår till. Stenhårt. I stället för att acceptera och motverka trampar man på i invanda spår. Som handlar om att spendera pengar och värna om de egna reviren.
Ett bra exempel på detta är hur man prioriterar utredningar. I stället för att utreda skatteundantagets betydelse för dagens samhälle så lägger man pengarna på att utreda samma saker som redan utretts. Som en bro över Prästösund. Eller så mäter man tidsanvändning i hemmet. Visst kan båda sakerna vara viktiga. Men är de verkligen viktigare än skatteundantagets påverkan på det åländska samhället? Politisk tondövhet.
Ett annat exempel är hur man försöker spara pengar. I stället för att gå igenom verksamheterna, ifrågasätta och optimera så osthyvlar man genom att lägga sparkrav enligt procent. Detta fungerar när man har en bra ekonomi och vill ”pressa ur lite luft”. Men när pengarna verkligen tryter så blir allt sämre utan att man totalt faktiskt lyckats spara något. Snarare tvärt om. Politisk tondövhet.
Men den värsta politiska tondövheten just nu är den som åländsk center sysslar med. Från att ha varit ett samhällsbärande parti har man stagnerat till en politisk lekstuga där allt handlar om att till varje pris regera och vilka som får sitta vid köttgrytorna. ”Segraren”, för tillfället, försöker nu skapa en bild av sig själv som den ”landsfader” som så länge saknats. Men sitter inte ens på eget mandat i lagtinget. Och tänker inte heller ha hela sitt fokus på uppgiften.
Alla partier kan drabbas av problem och behöva nya tag. Men då gör man detta i opposition och kommer tillbaka fräscha och taggade. Att som nu tillåtas bita sig fast vid regeringsmakten och skapa en situation där politikerföraktet är monumentalt, samtidigt som det finns en massa otvättad byk i framför allt det pågående efterspelet från elhybridfiaskot. Det (!) är en monumental politisk tondövhet hos hela den nuvarande regeringskoalitionen.
ERIK SCHÜTTEN
