Östersjön nära ekologisk kollaps
Under de senaste decennierna har 70-90 procent av världens fiskbestånd försvunnit. En liknande trend syns tyvärr också i Östersjön. Idag på Östersjöns dag vill vi uppmärksamma detta.
Orsaken är delvis dålig insyn i den faktiska mängden fisk som tas upp eller dumpas som bifångst, samt kvotfördelningen som under många år varit alltför hög och gått emot forskningen. Inom en snar framtid riskerar ekosystemen i våra nordiska vatten att kollapsa och en av de största bovarna är den storskaliga industriella trålningen.
För att bibehålla balans i ekosystemen måste vi säkerställa de grundläggande faktorerna för fortsatt liv. Skarv, säl och andra predatorer beskylls ofta för att vara det största hotet för bestånden av de eftertraktade matfiskarna som exempelvis torsk, lax och gös. Däremot kan predatorerna enbart ses som en delorsak i sammanhanget. Vi själva står för merparten av fisket och reduceringen av fiskens naturliga förutsättningar till överlevnad.
I dag finns det enbart en fiskart som frodas: den odlade laxen. Fisken som i särklass är den populäraste på våra middagsbord. Den odlade laxen äter främst vassbuk, sill och strömming, som antingen fiskas upp från Östersjön och mals till fiskmjöl, eller importeras från andra internationella fiskeflottor.
Var finns logiken i att fiska sönder ett naturligt ekosystem för att skapa foder till odlad fisk, pälsdjur, grisar och höns? Östersjöns fiskebestånd kunde istället, på ett hållbart sätt, dukas fram på våra middagsbord på ett sätt som inte förstör vårt ekosystem. Ett hållbart fiske skulle även gynna lokala fiskare som prismässigt tvingas konkurrera med storskaligt framställda råvaror.
Det här är ingen nyhet. Fisket har pågått i industriell skala i 70 år och den kanske mest kända fiskbeståndskollapsen skedde 1992 i Newfoundland och Nordostatlanten. Torskbeståndet som var utsatt för överfiske har ännu inte återhämtat sig och varningstecknen är tydliga i dagens Östersjön.
Vi har ett torskfiskestopp i Östersjön. Men fortsättningsvis fiskar vi bort den föda som torsken och andra rovfiskar behöver för att överleva. Hur ska vi då kunna ge dem förutsättningar att återhämta sig? Det finns positiva exempel från länder där man drastiskt har minskat industritrålningen, inrättat marina reservat och infört ett starkare övervakningsprogram. Vi kan vara minst lika bra.
Konkreta åtgärder som borde vidtas inom alla regioner i Östersjön är främst att förbjuda industriell trålning efter en övergångsperiod. Under övergångsperioden flyttas trålgränserna längre bort från land så att fisken får möjlighet att leka och fortplanta sig. Marina reservat behöver inrättas där fiskbestånden har möjlighet till återhämtning, och fisket som bedrivs ska vara småskaligt med mindre skadliga fångstmetoder. Kustnära fiske och konsumtion av lokalt fångad fisk är att föredra framom odlad fisk.
Myndigheter behöver också säkerställa att lagen gällande dumpning av bifångst följs. All fisk som tas upp ska föras in till land för att skapa pålitlig statistik, vilket är avgörande för en framgångsrik fiskeförvaltning. Kvoterna behöver minskas i enlighet med den opartiska forskningens rekommendationer och övervakningen av svartfiske behöver skärpas.
Gör vi detta har vi möjlighet att stärka den lokala ekonomin genom att stötta det lokala fisket långsiktigt. Vi behöver även se till att EU ser över sin praxis i fiskeförvaltningslagstiftningen och skapar ett hållbart fiske. Det kommer att gynna både Östersjön, ålänningarna och de människor som bor nära havet i framtiden. Om inte vi tar hand om Östersjön, vem gör det då?
ÅLANDS NATUR & MILJÖ
