Apropå det höjda arrendet för Ålands skötbåtsförening.
Jag skriver den här texten i min roll som kulturarbetare och -pedagog, likaledes som medlem av Ålands skötbåtsförening och medborgare i Mariehamn.
Som fiollärare och kulturarbetare tänker jag ofta på hur vi bygger vårt samhälle. Då menar jag inte skola, vård, jordbruk med mera. Jag menar själva klistret oss människor emellan, det som gör att vi bryr oss om varandra och om vår gemensamma miljö.
Jag återkommer alltjämt till generationellt lärande och traderad kunskap. Kunskap som inte kan formuleras i text utan som kräver att man möts och lär av varandra. Ålands musikinstitut (ÅMI), Medis och Ålands folkhögskola är goda exempel på centrum för traderad kunskap, likaså Ålands skötbåtsförening. Den traderade kunskapen ger oss inte bara färdigheter inom musik, hantverk och allmogesegling, den berättar också något om vår historia: om hur vi kan vara människor tillsammans.
I föreningens medlemsbas om cirka 270 personer sträcker sig födelseåren från 1939 till 2024 nästan helt utan glapp.
Jag tänker på föreningskraften som en samhällsbyggare. En outsinlig skaparkraft som springer ur gemenskap, glädje och kreativitet och ur en känsla av att något är så oerhört viktigt att man, utan tvekan, för ändamålet avsätter stora delar av sitt liv. Så är det med våra båtar. I skötbåtsföreningen lever vi med våra och varandras båtar. Vi väcker dem till våren; tar hand om dem med tjära och linolja; seglar och funderar ombord; och lägger dem sedan till ro inför vintern.
Föreningskraften är i det närmaste ekonomiskt omätbar. Den ger kultur, folkhälsa, sociala nätverk, bildning och bidrar allt som oftast till samhället med en ofantlig mängd obetalda talkotimmar. Föreningskraften kräver dock viss motprestation från samhället – att beredas plats. Det är onekligen så att engagemang tryter när möjligheter begränsas.
Min absoluta ståndpunkt är att den här kraften är något samhället bör fortsätta värna, så som man redan har gjort och också gör.
ÅMI ska givetvis erbjuda lokaler åt såväl Kulturföreningen Katrina som Ålands symfoniorkester eftersom ett rikt musikliv berikar samhället. Biblioteket ska självfallet husera litteraturdagarna och Pub Bastun ska finnas som en plats där ungdomar får möjlighet att pröva vingarna som kulturutövare och -producenter.
Så ska man också förstå det tidigare arrendeavtalet för Ålands skötbåtsförening. Man kan se femtio euro som en icke-summa för en förening att betala, och så är det förstås. Samtidigt har det varit en oerhört gynnsam ”satsning” från stadens sida i relation till vad föreningen bidragit med i form av bildning, kulturhistoriskt bevarande och vackra båtar i stadsmiljön (vi vet hur uppskattade de är).
Ett kulturarv är bara så beständigt som sina utövare. För att våra båtbyggare som traderar kunskapen om klinkbyggda båtar ska kunna försörja sig behöver det också finnas människor som brukar båtarna och ett samhälle som ser värdet av ett levande kulturarv.
CECILIA WICKSTRÖM
KULTURARBETARE, -PEDAGOG OCH -PRODUCENT
