Krig i Mellanöstern och ingen vet hur det slutar. Hoten upprepar sig. Herr Trump till iranierna häromdagen: ”Öppna det jävla sundet, era galna skitstövlar…annars…”
Någon dag senare varnade Trump igen: ”En hel civilisation kommer att dö i natt, för att aldrig mer återuppstå” [om inte Hormuzsundet öppnades]. När ni läser detta vet vi hur det gick.
På Långfredagen, gick USA:s ambassad i Libanon ut på sin hemsida och varnade amerikanska medborgare i Libanon: ”Lämna landet NU!” Iranska terrorister befarades hota amerikanska mål och medborgare i Libanon. Libanesernas flygbolag Middle East Airlines flög fortfarande från Beirut i påsk. ”Se till att boka plats på flyget”, manade USA-ambassaden sina medborgare. Den här gången verkade det handla om evakuering på riktigt. Inte den mildare varianten som drabbade 1000-tals semesterfirare strandsatta i Dubai när herr Trump plötsligt drog i gång kriget som kostade dem 1 200 euro om de snabbt ville ta sig därifrån.
Det slog mig hur annorlunda allt är nu jämfört med evakueringen för ganska precis 50 år sedan, i juli 1976, när jag, då reporter på Expressen, och min kollega Mats på Dagens Nyheter, skulle tas hem från ett av dessa otaliga och oförsonliga krig i Libanon, mellan kristna och muslimer och palestinska flyktingar och arga syrier. Det gick inte att flyga till och från Beirut, inte ens med det lokala Middle East Airlines. Vi, ett antal amerikaner och ett par hundra västerlänningar hämtades i stället med amerikanska flottans landstigningsbåtar på beachen i Beirut. Vi kördes ut till moderfartyget USS Coronado som väntade på redden, och där rätt in i fartyget, som i gapet på en jätteval. Marinkårens läkare och sjukskötare tog emot, frågade om vi var sjuka eller skadade och gav oss var sin koj att nyttjas under den fortsatta resan till Pireus i Grekland.
Hela evakueringen var gratis. Den kostade oss inte en cent. Den dåvarande USA-presidenten Gerald Ford betalade. Kanske hade han en bättre budget för oförutsedda kostnader än herr Trump? Inte startade han något krig heller.
Ombord på USS Coronado kunde vi äta hur mycket som helst. Biffar, pannkakor, fruktsafter allt var gratis. För att fördriva tiden fick vi som var journalister flyga helikopter och kunde se en sovjetisk jagare följa oss på avstånd. Jag kunde dessvärre bara äta koltabletter och dricka vatten under resan, det var den tidens enda medicin mot onda magar. Farsoten hade jag dragit på mig i Damaskus, Syrien. Vad hade jag där att göra? Jo, enda sättet att ta sig till krigets Beirut var att först flyga till Damaskus och åka taxi därifrån. I Damaskus hade jag träffat på kamrat Mats, ute i samma ärende som jag. Den snabba, korta huvudvägen från Damaskus till Beirut var avspärrad, så vi hade tvingats ta en omväg längs slingriga, livsfarliga bergsvägar. Först längs Libanons gräns söderut mot Medelhavets kust, där över gränsen och vidare längs kusten upp till Beirut. Taxi den här vägen till Beirut tog tre-fyra timmar och kostade på den tiden 100 dollar. De syriska taxichaufförerna körde tydligen vart som helst bara man betalade. Här och där stoppades vi av milisgrupper av olika sort som ville se våra pass och frågade vart vi var på väg. Min syriske chaufför visade upp mitt finländska pass för milisgossarna med Kalashnikovs på magen och påstod att jag var läkare på väg till Beirut för att ta hand om sårade och sjuka. En perfekt lögn som fungerade. Men sjukvårdare blev jag faktiskt. I Beirut stötte jag på ett finländskt Röda Kors-team som inrättat ett provisoriskt fältlasarett i ett dammigt halvfärdigt parkeringsgarage. När vi bekantat oss tryckte de ner mig på en tältsäng och dränerade mig på blod. Två dagar senare fick jag rycka in och langa kompresser under en operation där en läkare som hette Antero Lounavaara och två sjuksköterskor försökte lappa ihop en milisman som fått granatsplitter i magen. (Det lyckades inte, mannen avled.)
Alla utländska journalister bodde på hotel Commodore. Det ansågs någorlunda säkert och hade hyrt in ett antal livvakter beväpnade till tänderna ifall någon illasinnad fick för sig att hota oss och ”det fria ordet”. Jag hade turen att på hotellet springa på ytterligare en finländare, Rauli Virtanen, fyra år yngre än jag men redan världsreporter på den anrika veckotidningen Suomen Kuvalehti. Han orienterade mig som nyanländ om allt jag behövde veta om kriget i och runt Beirut.
En morgon fann jag Mats vid hotellets anslagstavla. Han stod och läste ett meddelande från USA:s ambassad i Beirut. Striderna i Beirut hotade nu civilbefolkningen på allvar. USA:s ambassadör hade kidnappats en månad tidigare och torterats till döds. USA erbjöd sig att inte bara evakuera kvarvarande amerikaner utan också västerlänningar som fastnat i Beirut.
– Jag vet en som tänker åka med den där båten, sa Mats.
– Jag också, sa jag.
Ingen av oss längtade efter ytterligare en livsfarlig taxiresa tillbaka till Damaskus.
Kriget? Det pågick i ytterligare fjorton år. Och sedan snart tre år är vansinnet i gång i Libanon igen. Jag ser att Rauli Virtanen, som hunnit fylla 77 just nu är där och rapporterar.
Jan Mosander
