Nestes my-bränsle eller Sixtens fiskdiesel?
Landskapsregeringen har nyligen tackat nej till användning av fiskdiesel med hänvisning till att certifieringen inte är tillräcklig. I stället har man gått in för att de åländska bussarna nu ska drivas med så kallad my-diesel från statliga bränslejätten Neste i Finland.
My-dieseln är tillverkad av grisfett och rester från den kontroversiella palmoljeindustrin. Greenpeace har mycket skarpt kritiserat Neste för att stöda de jättestora palmodlingarna som breder ut sig på regnskogens bekostnad.
Den ensidiga palmodlingen tar död på mångfalden och har redan lett till att många djurarter i Malaysia och Indonesien försvunnit.
Miljöorganisationer i Europa har faktiskt uppmanat folk att hellre köra med fossil diesel än med palmolja. Oljan är bra men odlingen är katastrofal. Neste påstår visserligen att deras my-olja är RSPO-certifierad och att man endast använder restprodukter från palmoljeproduktionen.
Detta är ju förstås omöjligt att kontrollera. Enligt Hufvudstadsbladet hävdar Greenpeace att RPSO-certifieringen till stor del är en skenmanöver för att förvilla myndigheterna.
Alla har inte gått på palmoljeproducenternas finter. Det norska Stortinget har förbjudit all offentlig upphandling av biobränsle som innehåller palmolja eller restprodukter från palmolja.
Men det hjälper föga om inte flera länder hänger på. Nu fortsätter regnskogarna att skövlas – certifieringen till trots.
De åländska fiskodlarna föder årligen upp så många regnbågsforeller att man av fiskarnas inkråm skulle kunna producera en miljon liter fiskdiesel. Fiskdieseln från Eckerö har analyserats i Yrkeshögskolan Novias laboratorier under överinseende av forsknings- och utvecklingsledaren Kristian Blomqvist som i sitt slutomdöme skriver: ”Den åländska fiskdieseln står i en klass för sig. Man kan relativt enkelt komma fram till att denna lokala biodiesel är det mest samhällsnyttiga alternativet.”
Kungliga Tekniska Högskolan och Svenska Miljöinstitutet har också behandlat fiskdieseln och där skriver docenten i miljövårdsteknik Erik Levlin följande: ”Fiskolja som grund för tillverkning av biodiesel ger ett bränsle med mycket bra egenskaper. Användningen av en restprodukt som fiskrens för tillverkning av biodiesel ger en större miljönytta än markodlade oljeväxter.”
Även Chalmers i Göteborg har uttalat sig mycket positivt om fiskdieseln.
Varför räcker dessa analyser och omdömen inte till för vår regering? Vad är det för typ av certifiering man vill ha om inte dessa bedömningar duger? Varför väljer man att tro mera på multinationella raffinaderier än på de små företagen i hemknutarna?
Jag blir arg och uppgiven på samma gång. Jag vet ju att fiskdieseln är bra. Annars skulle jag ju inte använda den i bussarna och minitågen.
Röde Orms buss Torgunn var den första bussen i världen som tankades med fiskdiesel. På sju år har Torgunn inte smakat en enda droppe fossil diesel och hon har hela tiden rullat på utan minsta mankemang.
De åländska fiskodlarna fortsätter att producera nyttig o god mat. Men biprodukten fiskrens skickas fortsättningsvis till Österbotten för uppfödning av minkar, vilka som enda uppgift i sitt eländiga liv har att få en glänsande fin päls som efter slakten ska pryda rika oligarkers lekamen.
Tänk om den här, av landskapsregeringen försmådda restprodukten, i stället skulle göra den åländska skärgårdstrafiken koldioxidneutral och hållbar!
När pälsdjursnäringen om något år förbjuds även här i Finland kommer fiskrenset att bli ett problemavfall. Det kommer kanske att grävas ner i marken där det bidrar till både koldioxidutsläpp och övergödning av vattendrag. I stället för en win-win situation ser det nu ut att bli ett lose-lose resultat – bara för att våra politiker och tjänstemän inte vill inse att ingen längre kan gömma sig under en trygg byråkratifilt – utan att äventyra våra barns framtid.
Det är nu vi måste samordna alla krafter och även våga ta risker om vi skall lyckas hejda klimatkatastrofen. Och det är bråttom. I morgon kan det vara för sent.
UFFE GRÜSSNER
