Mot en union?
EU:s ”stora” stödpaket i namn av covid tycks närmast ha antagits i konsternation; oklart för vilken sida de relevanta rationella argumenten talar och lojalitet mot parti eller annat ersatte övertygelse. I perspektiv av i en värld av handelskrig framstår de s.k. frugalas motstånd mot överenskommelsen som kortsiktigt kameralt då några miljarder i framtida amorteringar bleknar vid jämförelsen med EU:s interna handel och det hot mot denna handel som försämrade finanser utgjorde mot den egna exporten.
Stödet sägs motiveras av covid men innebär en extraordinär (inget reglerat stödprogram) överföring av resurser från vissa stater till andra och att EU som entitet åtar sig en ny roll som upplånare i eget namn.
Tysklands senkomna insikt om att dess intressen är identiska med Europas är bara rationell för att upprätthålla marknader och Irland i norr har genom brexit tvingats prioritera handeln. Tyskland överger alltså sin djupt rotade politik om noll i upplåning inte bara för andras export utan för den av import gynnade egna konsumtionen.
Italien har sedan 1990-talet ett totalt primärt överskott i finanserna men fortfarande betalas upp till 6 % på lån från 2011–13 då finansläget var som mest kritiskt. Eurons fel? Överskott i handeln vilket innebär att Italien Inc. som sådant inte har ett underskott. Italien skall också upprätthålla 40 % av Europas materiella kulturarv och bara projektet MOSE för att skydda Venedig slukar miljarder.
Här finns också ett icke-reciprokt ingrediens med en vokal opinion i norr om ett humanitärt ansvar att upprätthålla den omänskliga Libyen-rutten baserat på rent amoraliskt moraliserande. Dessutom kan förresten EU-länder med synpunkter på stödpaketet betänka att deras inbesparingar i socialförsäkringssystemen (pensioner, sjukpenning m.m.) som stärkte finanserna inte kom utan ett pris i form av nyfattigdom.
En ”engångsföreteelse” säger vissa; påminner kanske om furstar och biskopar i Tyskland efter den preussiska Zollverein (tullunion) av 1834. Snarare har ett behövligt prejudikat skapats, mot en union för Europa där mot bakgrund av ett alltmer ihåligt NATO och Kinainriktat USA den verkliga obalansen hos EU framträder: den utdaterade anomalin med avsaknad av en egen utrikes- och därmed försvarspolitik.
Ekonomin och teknologin finns men provinsiella preferenser och pacifistisk slummer är de patetiska ursäkterna för detta sakernas tillstånd. Redan Schuman-deklarationen (1950) implicerade potentiellt en militär union.
Hade Storbritannien varit kvar vore scenariot ett annat.
PETER ANDERSSON
