Ministerstyre av jordförvärv är inte modern rättspraxis
I eftersvallet av misstroendet gällande kansliminister Harry Janssons beslut i ett enskilt jordförvärvsärende finns mycket att fundera över. Situationen är inte hållbar då en ensam minister kan ändra på praxisen för jordförvärvsärenden och därmed hela regelverket. Efter vice lantrådets beslut är praxisen nu en annan än tidigare om likabehandling ska råda. Den gamla gränsen på 4.000 kvadratmeter har höjts till 4.400.
Samtliga tillfrågade organ, inklusive självstyrelsepolitiska nämnden, avrådde enhälligt kansliminstern från att fatta ett sådant beslut. Men kansliministern valde att fatta sitt beslut och nu går det inte att återkalla. Föredragande tjänsteman reserverade sig. I ett sådant läge, där en minister går emot hela det politiska fältet samt tjänstemännen, så skulle en minister i andra samhällen få lämna sin post. Så inte på Åland där detta förfarande försvaras av regeringens partier.
Så här kan vi inte ha det. Politiska ändamålsprövningar av enskilda sökandes anhållan (”in casu”) kan inte förekomma. Det är inte förenligt med modern förvaltning där principerna om likabehandling, transparens och förutsägbarhet ska gälla.
På Åland har det i tiderna funnits två skolor kring politikers rättigheter att fatta beslut i enskilda fall. Den så kallade In casu-skolan har företrätts av de konservativa partierna från centern och högerut. Den andra skolan, den som betonar legalitetsprincipen, företräds av socialdemokrater och liberaler. Politikerna ska fatta beslut om lagstiftningen och principerna. Tjänstemännen ska fatta beslut om enskilda ärenden i enlighet med dessa.
Den nya regimen för jordförvärv är nu 4.400 kvadratmeter. Detta gäller fram tills vi har en ny jordförvärvslag. En sådan lag kräver kvalificerad majoritet i lagtinget (20 mandat) och innehåller många stora frågor och politiska bedömningar, vilket gör att den kan dra ut på tiden.
Tills den nya jordförvärvslagen träder i kraft måste man hålla sig till reglerna så att man klarar en eventuell domstolsprövning. In casu-principen är inte förenlig med modern rättspraxis, eftersom den skapar godtycke och utrymme för politiskt fixande och trixande. Det praktexemplar av ministerstyre vi nyligen beskådat hoppas jag också vi slipper framöver.
