DELA

Märkligt gullande med vårjakten

Man kan bara förundra sej över det samstämmiga gullandet kring vårjakten bland media, politiker och myndigheter. Det är ingen hejd med lovsången över vårens stora jaktbegivenhet. Nyan har en tjusig bild på paradsidan den 2 maj med en vettskrämd guding och hagelsvärmens vattenkaskad. I mina icke-jägar ögon ser det ändå ut som ett bomskott när fågeln just lyfter. Hur många stänkhagel fick den i sej? Men vem bryr sej, det hör ju till spelet med en och annan skadskjutning.

Samma dag ger Ålands radio en kort intervju med landskapets jaktförvaltare som mest handlar om hans personliga upplevelse av tillståndskarusellen inför jakten och de regler som enligt lag skall följas. Detta regelverk med rapporteringstvång av fällda fåglar tas på stort allvar av myndigheten och reportern. Nu har väl jägare som andra mänskor ett flexibelt samvete vad gäller laglydighet. Den ”stränga kontroll” som jaktförvaltningen utövar, ses nog av de flesta som ett skämt. Vem kan kontrollera att alla skjutna fåglar verkligen rapporteras? Hur många bryr sej? Ändå talar alla involverade med allvarlig min om antalet under jakten fällda fåglar, i stället för att säga ”rapporterade fällningar”.

Var själv ute premiärmorgonen för att iaktta hur jakten går till. Max två fåglar per dag heter det. På en skytteplats satt 3-4 skyttar som under den första timmen avlossade 23 skott. Det hela fortsatte under förmiddagen med sporadiska skottsalvor, upp till 7 skott i serien. Jag kunde på grund av avståndet inte bedöma utfallet av skjutandet. Men hur många skott krävs normalt för att fälla en guding?

Många jägare har en jaktstuga på skytteholmen. Med den glesa kontroll som utövas, kan man skjuta sina två fåglar både morron, middag och kväll och däremellan sticka undan fågelbytena, och njuta av mat och dryck, utan att riskera ertappas för jaktbrott.

Den åländska vårjakten belastas av ohöljd dubbelmoral. Det europeiska fågeldirektivet, liksom även den åländska jaktlagen, stadgar att det jaktbara viltet skall vara fredat under fortplantningstiden, fåglarnas vårflyttning och häckningsperiod. Likaväl skapar man ett undantagsförfarande på diskutabla grunder som medger dödandet just under den känsligaste vårtiden när flyttfåglarna kommer till oss för att ägna sej åt sitt livs viktigaste uppgift: att fortplanta arten.

Samstämmigt intygar man nödvändigheten av det viktiga viltvårdsarbetet som jägarna utför till nytta för fågelstammarnas fortbestånd, samtidigt som man på det grövsta stör fågellivet just när lugn och ro behövs som mest på häckningsskären.

Att man sedan motiverar dödandet som en traditionsbevarande kulturgärning och en trivselbefrämjande sysselsättning för skärgårdsunga klingar ihåligt när vi vet att större delen av jaktutövarna kommer från faståländsk tätortsmiljö. Det minsta man kunde begära vore väl i såfall ändå att förbehålla vårjakten för dem som verkligen bor i skärgården.

Johan Franzén

Föglö