DELA

Är ejderns baneman verkligen örnen?

I den åländska och finländska jakten på ejderns baneman är huvudspåret havsörnen med några mindre sidospår kring minken. Havsörn och sjöfågel har funnits i århundraden och de har levt tillsammans utan att någon art blivit utrotad. Hur kommer det sig nu att havsörnen blivit så illvillig?

Jag är ingen forskare men jag har ägnat många timmar åt att leta efter vetenskapliga artiklar kring ejdern. I Sverige har det forskats ganska länge kring ejderns minskning. Forskningen där verkar vara lite mer seriös och djupgående än de svepande påståenden som presenteras hos oss.

Först och främst får man reda på att ejdern ökat i hela Östersjöregionen sedan 50-talet och fram till mitten av 90-talet. Därefter börjar nedgången. I ett intressant reportage på Sveriges television för ett år sedan (svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/i-ygne-skargard–har-man-raknat-ejderbon-i-over-100-ar) berättas att man sedan mitten av 1800-talet räknat och dokumenterat antalet ejderbon. I reportaget sägs att år 1910 fanns det 1 460 bon. Antalet bon ökade stadigt från 70-talet för att kring år 2000 ha varit nästan 2 000. Sedan har det gått neråt snabbt, 2016 hittades två bon och 2019 inga alls! Åländska havsörnar?

Länsstyrelsen i Blekinge publicerade 2011 en rapport. ”Varför minskar ejdern (Somateria mollissima) på Utklippan och i övriga Östersjön?”. I den rapporten konstateras att nedgången i populationen är kraftig, på vissa håll mycket kraftig, i hela Östersjön. Detta är alltså tio år sedan. Övervintrande ejdrar i danska vatten anges ha minskat från 800 000 år 1990 till cirka 320 000 år 2000. Inventeringar har gjorts på Christiansö och Bornholm, på Utklippan i Blekinge och i Stockholms skärgård. Längs Finlands hela kust bedömde man år 2010 att det fanns 80 000 par, en nedgång från 200 000 som mest. Minskning av ejderstammen rapporteras också från Island, Norge, Grönland, Storbritannien, Alaska och Kanada. Alltså ett globalt fenomen som den åländska havsörnen knappast är skyldig till.

De svenska undersökningarna visar på en rad hot mot ejdern. Fåglarna lider av allvarlig tiaminbrist – brist på B-vitamin – vilket ger svåra och ofta dödliga skador. Man konstaterar att fåglarna uppvisar typiska symtom på tiaminbrist. I jämförelser mellan ägg från Östersjöområdet och Island så har Östersjöäggen 58–72 procent lägre tiaminhalt än de isländska. Samtidigt konstateras att tiaminbrist börjat uppträda också på Island. Tiaminbristen i äggen kan resultera i att ungarna dör direkt efter kläckningen eller redan i ägget. Tiaminbristen gör också att överlevande ungar är så svaga att de inte kan dyka och därmed undkomma predatorer.

Undersökningen berättar också att ådorna ofta är kraftigt undernärda. Detta medför att de inte orkar fullfölja ruvningen eller inte häckar alls. Födan är i huvudsak blåmusslor och man har konstaterat att kvaliteten på musslorna gått ner kraftigt, både storlek och näringsinnehåll har minskat. I dagens förorenade vatten lägger sig ofta slemmiga alger på musslorna. Andra problem är sjukdomar och parasiter, som fåglarna normalt skulle kunna klara. Vilken inverkan har den giftiga algblomningen? Vi vet att hundar kan dö och mänskor blir sjuka. Det rapporteras också att minskningen av ejder sammanfallit med med områden med kraftig algblomning.

Beträffande predatorer säger undersökningen att framförallt minken har påverkat populationen och att ådorna flyttat till öppna kobbar i stället för öar med skyddande vegetation. Detta har gett mer spelrum för havsörnen. Andra arter, som är beroende av musslor som föda, alfågel och svärta, har också minskat kraftigt men inte uppmärksammats såsom ejdern. Även trut har minskat, kanske som följd av minskad tillgång på föda. Predatorer väljer det lättaste bytet, svaga och sjuka individer. Ejderns tillbakagång har skett under mer än tjugo år. Skyll inte på havsörnen, sök i stället orsakerna i miljöförstöring och kanske klimatförändringarna.

JAN GRÖNSTRAND