För en dryg vecka sedan, lördagen den 7 oktober, blev det redan dystra världsläget än mörkare. Terrororganisationen Hamas, som sedan 2007 kontrollerat Gazaremsan, gick till angrepp mot Israel, som lika länge betraktat Gazaremsan som ett fientligt territorium. Israel har försatt Gaza i blockad och kontrollerat dess gränser sedan dess. Historiskt sett är befolkningen i Gaza ättlingar till de palestinier som tvångsförflyttades i slutet 1940-talet när staten Israel grundades. Sedan dess har krigen och konflikterna avlöst varandra, avtal har förhandlats fram men inte verkställts, och steg för steg har våldet mellan israeler och palestinier eskalerat. Med rätta har Gazaremsan kallats världens största friluftsfängelse.

Den här så kallade konflikten har pågått i mer än sjuttio år. Under tiden har omvärlden grälat om vilken sida som har rätt eller vilken sidas grymheter som är värre. Försöken till samtal brukar oundvikligen leda till polarisering och/eller anklagelser för antisemitism eller islamofobi. Ofta känns vanmakten så stor att vi knappt förmår ta in fler bilder av raserade hus, brända bilar, gråtande barn och kroppar i liksäckar.

I måndags tog en kolumnist i Nyan upp mediarapporteringen om Hamas massmord på israeliska civila för en dryg vecka sedan. Kolumnistens vän Mickey, en kaféägare i Tel Aviv, är upprörd över hur litet svenska medier (dit hans familj flytt) skriver om terrorattacken. Kolumnisten, med rätta berörd, tycker sig se samma tendens på Svenska Yle. Och förefaller för ögonblicket glömma hur många civila palestinier, vuxna och barn, som den israeliska armén har dödat under dessa sjuttio år.

Visst var Hamas attack inklusive deras tagande av oskyldiga civila israeler som gisslan ohygglig. Men civilbefolkningen i Gaza har länge varit gisslan till både Hamas och Israel. Det finns med säkerhet minst en kaféägare i Gaza City, kanhända vid namn Mahmoud, som även han har rätt att vara upprörd över att mediarapporteringen om hans och hans närmastes lidande är skev.

Men är det verkligen mediarapporteringen som är problemet? Problemet är väl snarare våldet som år efter år eskalerat till en hämndspiral som nu hotar dra in ännu fler länder i kriget. Har man inte på sjuttio år lyckats lösa det här problemet med våld och mera våld vore det väl dags att tänka om. Det önskar sannolikt de flesta människorna i både Israel och på Gazaremsan.

Till slut: Med den här insändaren vill jag inte anklaga någon för någonting eller ta parti för vare sig israeler eller palestinier. Jag vill bara påminna om att vi människor borde ha – och unna varandra – lika rättigheter och lika värde.

KERSTIN KRONQVIST

SVAR PÅ INSÄNDAREN:

Min spalt var en sorgsen sång över hur människor av okunnighet blandar äppel med päron genom att jämställa den israeliska armén, vars strategi är att så långt som möjligt undvika civila offer, med islamistiska terrorister, som är ute efter att mörda just så många civila som möjligt.
Kerstin Kronqvists välvilliga motinlägg uppvisar just denna vridna kålsuparlogik, vilket illustrerar hur dumt det var att alls ta upp saken.
Flera privatpersoner har visserligen privat tackat mig för spalten. Ingen av dem vill dock sympatisera offentligt – de blir alltför häftigt angripna, säger de. Mina judiska nära utgör här undantagen – de vet att det hur som helst är kört för deras del med sympati. I wonder why, oh I wonder why.
Denna iakttagelse avslutar för tid och evighet debatten.

MICHAEL HANCOCK

Mer läsning

Det livsfarliga spelet

Manifestation för Gazas befolkning på lördag

Öppet brev till åländska banker, försäkringsbolag och investerandebolag