Ge skärgården nya möjligheter
Just nu pågår ett revisionsarbete både vad gäller näringsrätt och jordförvärvsrätt och –tillstånd. Det är bra och behövligt. Arbetet har hittills skett i konstruktiv anda, vilken delvis kan tillskrivas att vi som sitter i opposition bestämt oss för att inte reflexmässigt säga nej till reformer som faktiskt behövs. Sådant har ju förekommit. Vi har också en mycket kunnig tjänstemannagrupp som jobbar med frågan, vilket borgar för ett bra resultat.
Jag vill lyfta en i högsta grad politisk fråga som jag tycker borde ingå i revisionen av jordförvärvslagstiftningen. Eftersom det är en sak som inte per automatik ingår i en modernisering och uppfräschning av lagen borde möjligheten diskuteras även offentligt.
Med dagens jordförvärvslagstiftning är det omöjligt att sälja mark för fritidsboende till människor som inte har hembygdsrätt eller bott på Åland i fem år. Man kan inte sälja strandtomter eller sommarstugor, vare sig på planerad eller oplanerad mark, för fritidsboende.
Det betyder att en av skärgårdens idag viktigaste tillgångar för vila och rekreation, för kommande inflyttning och anknytning och för inkomster under sommarmånaderna inte går att utnyttja fullt ut.
Det kunde man ändra på, om man vill.
Under den förra regeringsperioden sökte vi en lösning för skärgården som ett särskilt utvecklingsområde, men det lät sig inte göras utan en ändring av jordförvärvslagen.
Regelverket, sådant det ser ut idag, har lett till en mängd innovationer för ägande av fritidsfastigheter på Åland, konstruktioner med aktier som berättigar till stugor och andra arrangemang som är mer eller mindre eleganta sätt att kringgå det som idag är lagens anda. Sådana lösningar är i regel möjliga bara för de resursstarka som har jurister och pengar att hitta dem. Det är inte transparent, inte rättssäkert och inte lika för alla.
Frågan är, behöver det vara så? Kunde vi på ett övervägt och försiktigt sätt lätta på regelverket för att ge särskilt skärgården möjlighet att utvecklas på en av de få områden där det finns stora möjligheter? Kunde man genom att koppla köp av fritidsbostäder och mark till kommunernas markplanering ge möjligheter att öppna upp frågan? Kunde man fundera på en regionplanering där man pekar ut områden som är lämpliga för fritidsboende och områden som behöver bevaras orörda?
Det är inte en lätt sak att hitta en juridiskt hållbar lösning, men jag tycker man borde försöka. Fritidsboendet i skärgården är både en inkomstkälla, en öppning för mer permanent inflyttning och en förstärkning av kundunderlaget för butiker, restauranger, kaféer och andra näringsidkare i skärgården.
Är man orolig för det svenska språket och språkbalansen kunde man kanske begränsa hur stor del av kommunens areal som får säljas.
Detta är öppna frågor som ännu inte har svar, men jag menar att nu är tid att ställa dem. Ska skärgården vara en levande region året runt behövs nya möjligheter, nu.
NINA FELLMAN (S)
