Till Ålands Kulturdelegation, varje år fördelas pengar till olika föreningar som på sitt sätt bidrar till ett levande kulturliv. Bakom varje förening finns engagerade människor som lägger ner otaliga timmar av ideellt arbete, planering och förberedelser för att skapa verksamhet, uppvisningar och evenemang som berikar vårt samhälle.
Men hur kan kulturdelegationen göra rättvisa bedömningar av vilka föreningar som ska få ekonomiskt stöd om man inte tar sig tid att besöka deras verksamhet och ta del av deras arbete?
För oss som engagerar oss i föreningslivet känns det både frustrerande och nedslående när vissa föreningar får besök medan andra aldrig tycks få möjligheten att visa upp vad de faktiskt gör. Det handlar inte enbart om pengar, utan också om att bli sedd, uppskattad och tagen på allvar. När människor lägger ner sin fritid och sitt engagemang för att hålla verksamheten levande borde det vara en självklarhet att deras arbete också uppmärksammas.
En ansökan och en budget kan visa mycket men de berättar inte hela historien. De visar inte alltid den glädje, gemenskap, utveckling och engagemang som finns bakom kulisserna. Genom att besöka föreningarnas verksamhet får delegationen en bättre förståelse för vad stödet faktiskt bidrar till och vilken betydelse föreningarna har för sina medlemmar och samhället i stort.
Självklart förstår jag att tiden är begränsad och det kan vara svårt att hinna besöka alla. Men då måste det finnas tydliga och transparenta kriterier för hur bidragen fördelas, så att alla föreningar känner att de bedöms på lika villkor. Det borde också finnas en ambition att över tid besöka samtliga föreningar som söker stöd, inte bara några utvalda.
Rättvisa handlar inte bara om att fördela pengar, utan också om att ge alla likvärdig möjlighet att bli sedda och förstådda.
Jag vill uppmana kulturdelegationen att ta ett större ansvar för att lära känna det föreningsliv man faktiskt ska stödja. Besök föreningarnas verksamhet, ta del av deras arbete och visa intresse för det engagemang som finns. Det skulle inte bara ge ett bättre beslutsunderlag, utan också visa respekt för alla de människor som varje år arbetar ideellt för att hålla kultur- och föreningslivet levande.
För i slutändan måste vi kunna ställa oss frågan: Hur kan man veta var pengarna gör störst nytta om man aldrig tar sig tid att se verksamheten med egna ögon?
JULIA WESTERBERG
